Måste vara stolt
Jag kan tänka på dej, utan att få smärtan tillbaka
Att jag inte känner något alls.
Ingen längtan, den osynliga kärleken som inte finns längre.
Känslorna är borta

Även om jag såg en man i dag i affären, som var så lik dej.
Så kände jag inget.

Jag läser din förlåtelse, att det var det elakaste du gjort mot någon.
Eller du skrev inte ens förlåt, bara att det var det elakaste.
Så hjärtlöst på något vis
Känner inget alls.
Ingen bitterhet över att du inte sa att du valde fel.

På något vis är det så skönt att det äntligen är över!
Men att jag klarade det helt själv!
Alla 20 brev som jag har skrivit till dej i min ensamhet
I min smärta
För att få dej att ta annsvar över det du gjort
Men rädslan av att vara osynlig för dej
Gjorde att de aldrig blev skickade

Du lät mej gå på plankan, men du räddade aldrig mej
Som att få ett skott i ryggen och trilla under ytan.
Ett tag så var det så nära.
Jag hade ett val en gång
Jag bara fick känslan att nu hade jag chansen att ta slut på mitt lidande
Men jag valde att inte göra det.
Ibland undrar jag varför jag ens stannade kvar
Hade jag vetat vilket helvetes kval och dessa år det hade tagit
Kanske jag hade valt den där gången att få sluta mitt liv
Det tog många år av depression och hitta mej själv igen.

Men jag har lyckats!
Du är där du hör hemma och inte på min scen
Inte i mina känslor