Jag tänker på alla de gånger du var maktlös, liten och rädd.

På alla de berättelser du bar, där ensam i skogen, med de stickiga enbuskarna och rönnens röda bär som sällskap. Hur dina fötter sjönk ner i mossan och du lutade dej mot det kalla berget.

Du skymtar det lila. Det fruktade.

Vinden vill vända blad. Du står kvar. Ensam. Sluter dina ögon, breder ut dina armar för att omfamna vinden, skogen och Livet. Sakta sjunker du ner i skogens mjuka matta.

I skogen är du trygg. Omfamnad.

En ensam trast flyger över ditt huvud.
Hon vet. Du vet.

Och vinden får vända blad, medan du sakta reser dej.