Åtta och en klocka som slog runt sin egen axel, morgonmod så fort jag förstod, för all del låt den ringa - låt i vinden dörren svinga.

Fuktig luft i färger en klassisk soluppgång, himlen lika orange som röd som gul som blå som lila som turkos som vit.
En kort stund, desorientering jämsides fortsatt stegring.
Huvudet är på sned men marken lika så, eller så är bara det ena det eller inget av dem. Säkert sakta stegandes akta, resandes resandes upp, uppåt och framåt, grässtrån med dagg. En meter på flera hundra, subjektiva timmar simmar, simmar. Brösttag, erotism i olika format - mysticism som klimat, Bergakungar och bärsärk på slagverk tiden före dag.

Melodiöst lugn inför dödens ugn. Snarlikt flirtigt yvigt inflikt, ved i kamin, dvala - drömma - i mezzanin. Epifani och eufori.

En regndroppe träffar träet ovanför (ljuder som regndroppar gör), fast det känns som att den träffar mig, precis ovanför mitt ena skulderblad, som om väggen vore min kropp, min kropp är torr och blöt samtidigt; andra ljud jag även hör:

regndroppen låter som en regndroppe låter, som ekar ikapp sig själv åter och åter, som ett litet plask, som ett dripp och ett dropp, som regndroppen som låter som en regndroppe låter, som ekar ikapp sig själv åter och åter, som två små plask, som två dripp och dropp,

en ton urskiljs ur droppen, resoner i mina tunnlar, tonen blir flera, melodier - mera, urskillningslöst:

regndroppen låter som skratt, skratten av tolvhundra personer,
som steg på golv, på sten, mossa, sand, luft och instrument,
den låter som röster som talar på alla möjliga olika språk, rytmer och melodier,

det låter som att det regnar, samtidigt som allt annat. Det låter som allt annat.

Ju fler droppar som träffar taket, desto mera känns det som att det faktiskt är någonting som rör vid min kropp. Känslan av någonting som smeker, puttar, trycker, lyfter, drar och leker, som en kula av luft. Det känns som att droppen på gräsmattan är någons fotsteg, det känns som att ljudet är en annans humör, det känns som att vätan är en tredjes upplevelse. Likt droppens flygande färd nedåt från molnen liknas den vid en människas liv, påväg genom världen. I droppens fall är det nedåt, i vårat är det vilket håll som helst. Vindar kan få tag på en, skjuta en uppåt, åt sidan eller drastiskt nedåt, varför inte runt i en tornado, och likt droppen kan man tillsammans med andra droppar bilda större droppar - till och med moln, och likt droppen när vi dör är vätan kvar hos de andra, tills nytt gräs växer upp och glömmer oss, även om vätan hjälpt dem att växa.

Hela jag upplever droppen på gräsmattan, jag är gräsmattan, det är jag som landar på mig själv. Det är som att vara alla i hela världen samtidigt, vilket är väldigt många känslor och tankar.
Jag är överallt och ingenstans, upplever allt och inget... Även om det bara är i sinnet.

I ena sekunden går bastun varm, veden brinner i sin vackra glöd medan den värmer, jag svettas, dropparna rinner längs med min rygg - jag gillar det - värmen upplevs som bitvis tryckande mot min hud, jag blundar, i den andra ligger jag vid min moders barm, det är lugnt och tryggt och jag trivs, blundar, i den tredje är jag ute på en savann, nyfikenheten och äventyrslusten lika stark som alltid, renlärigt irrande, utforskar för utforskandets skull, ser upp mot solen och blundar, den fjärde uppe i ett träd, löven prasslar sakta med vinden, blinkar, i den femte uppe på fjäll, ser ut över ravinerna, snön glittrar så otroligt vackert och jag är redo att åka utför, blinkar, i den sjätte lyssnar jag, hör jag människorna i huset, hur de sover, andas, rör på sig, går upp för att dricka vatten och ändå är jag så långt borta. Lyssnar jag bara extra mycket just nu? I den sjunde är jag tillbaka, bastun går varm, veden brinner i sin vackra glöd medan den värmer, jag svettas, dropparna rinner längs med min rygg:

Jag gillar det.