hon rör vid hjärtfloden

ur floden
reser sig
trädet

släpper ett vitt blad
skimrar
här vandrar du med fötter rörandes vid
marker
ditt huvud
är
en tänkande
skål
vari det övre skallbenet är
kupolen den vidas
ofta lyfter du blicken
möter moln
där vandrar du med dina fötter rörandes vid marker
ditt huvud är en tänkande skål
vari det övre skallbenet är
kupolen den vidas
förundrad
är ett vackert ord
helandefolken visste vet detta
de vet ordens vägar
de vet berättargärningens
vägar

ser du sländan i hennes hand
vem är sländan
vem spinner tråden
vem
vem

sländan är
berättaren
berätterskan

tråden spinns av allt det vackra
tråden gives vidare
vidare

hon rör vid hjärtfloden

vemodia sitter vid källan
borstar håret med fjäderduns nattskimmersmjuka
behöver ej spegelns seende mer
spegeln brast
ej i sin gärning
spegeln brast i tusen splitter
blixtvägar av nedslag

hon vet ur grunden

borstar håret mjukt med fjäderduns mjuka
nattskimmer

längtar till ögonbottnar att sjunka in i
laguner av kärlek

vemodia följer maningen hon erfarit
vilken ropat henne
vilken kallat henne till
med stämma av
fläkten vilken rörde vid skirgardinens fall

berget har väckt skogs stjärns ringen
har bäddat ringens inre med mossa

vemodia stiger in i ringen av vita stjärnor av skog

berget väcker
vakandeeldar runt vemodia

hon lägger sig med armarna
händerna lätt över bröstet

sluter ögonen
ser örnvingar vaka över hennes
kroppsgivna

hon kastar
släpper silvertråden
vilken hon tvinnat med mjuka
vita fingertoppsblad
i det vita molnträdet
samman med
vita spirandeblad
i det vita jordeträdet
hennes namn viskades
vida
in

jag begav mig ut
in i de sju stormarnas hav
varur piskorna var mina egna
dessa ven utan slag och var det slag
var det de frigörande
gongongsklangerna
de ven utan slag vilka räfflar hudar
piskorna ven
de slog de smällde
jag undrade från var
segelmantlar i vindar
segelmantlar i vindar

stormryttare drev vindhästar
hovarnas oskodda virvlade
rosenvingar
mantlarna var det
smällde
piskande snärtar
ej av slagilla

de sju stormarnas hav ledde mig
virvlar
lindades runt mina vrister
bojor
fotbojor
var stilla
hör bjällrorna
ljuda
vristbjällror

de flätade mina fingrar
haven steg in
däri
vilda vågspann
sköljde dessa
rördes runt
runt
hur jag än sökte bända upp mina fingrar
gick det ej
gick det ej
var stilla
stormarna steg upp ur mitt bröst
så var det
de lade pärlor i mina
handkorgar

de lyfte vågorna
in i mina ögon
jag såg ej
svedan steg över
jag blinkade
blinkade
var stilla
hör
vattencymbalers milda
klanger

de lät vågorna stiga
ännu högre
högre
andan for mig
jag sjönk allt djupare
såg bubblor stiga
sväva
var stilla
det jag trodde var sjunka
var stiga

stormryttarna stannade
ledde en vindhäst till mig
sitt upp
sitt upp
de lade en mantel över
mina bara skuldror
mantlar böljade
vi red i lugna strömmar
det jag hade trott var piskor
var nu
stilla

vi red in i den blå
pärlemorlagunen
där stränderna andas vita
kristaller
där fiskare kastar osynliga nät
där fjällen stiger upp
faller av
var stilla
hör vågorna
spinna
ord

de sju stormarna
röde vid
silverklangen
jag såg kvinnan
vila i bädden
omgiven av vita skogs stjärnor
vindhästar betade frid
ryttarna av storm skimrade
var är din väg
sakta sjönk jag
hörde vemodssången
vakandeeldar gav mig värme
berget väckte mig

rosor doftade

vi talade länge
och har ej upphört tala

i tystnadens
tempelgårdars

ögonmöten
heliga ögonblick
av enhet

längtar till ögonbottnar att sjunka in i
laguner av kärlek
*
hon rör vid hjärtfloden
ugglemor frågar den utvilade
vad trodde du i det sömnlösa att jag fångar

den utvilade rodnade lätt
vad vet jag
det sägs att du varslar död
bortgång

ugglemor grunnade
ja, på sätt och vis gör jag det
det vilket gnager tär på livet
det vilket gnager nöter
det vilket nöter
nötningen gör dig svag
kanske var det gnagningen vilken störde
sömnen
din