Just nu är Schibbye och
Persson fria och på väg hem.
Ambassadören hade besökt dem
fyra gånger i månaden under den tiden
de suttit fängslade i Etiopien Det blev ju nästan
femtio besök på ett år och nu reser han med dem
hem tillbaka till Sverige.

Jag gladde mig hela tiden åt att de två fick vara
tillsammans under tiden de satt fängslade och
att de fick besök inte bara av anhöriga...

Det fick mig till att tänka på två andra inlåsta
på vårdhem och deras gelikar som var i samma
läge i "förvaringen". Det som för det mesta skett
mot deras vilja, då de inte själva insett att de
behövde hjälp dygnet runt eftersom de inte
längre klarade av sitt dagliga liv på egen hand.

Så gick det för min man. Jag skötte honom i
nästan tre år dygnet runt ensam utan någon
hjälp tills det inte gick längre, då jag av bara
trötthet föll rakt ner i marken bröt handleden
för att jag var totalt slut. Då fick han plats på
ett äldreboende.

Men han längtade bara hem. Det skulle jag också
ha gjort. Så jag var hos honom så ofta jag kunde
de två åren han var där. Jag var hos honom fem
dagar i veckan. Sista året han var på hemmet
genomgick jag fem operationer. Men så fort
jag kunde och var på benen igen då
skuttade jag till honom.

Det jag mest hörde från personalen var att jag
skulle inte komma så ofta till min man. Jag skulle
tänka på mig själv. Men det var ju det jag gjorde
när jag gick till min man. Om han hade det bra
och var nöjd. Då mådde jag också bra.
Så jag tackar Gud för att jag var så klok
att jag inte lyssnade på deras synpunkter
och stannade mer hemma! De två år han
hade kvar att leva efter att han hamnat där...

Min man dog i april i år...

Och ingen fick så många besök som min man för
inte bara jag hälsade på honom utan givetvis dottern
och hennes familj liksom sonen och hans fru. Och en
god vän kom ofta och tittade till honom och så gjorde
även en poetissa som skriver här.

För de andra såg det annorlunda ut de satt mest med
händerna i knät med blickarna riktade åt dörrhållet
väntande att kanske kommer det någon till dem också...
Men det hände nästan aldrig när jag var där att de
fick besök. Högst två eller tre gånger om året.

Så blev vännens mamma sämre, hon hamnade också
på ett vårdhem. Samma dag som hon flyttade in då
invigdes hemmet. Kommunpolitiker var där och en
stötte ihop med vår vän och sa till honom att:
-Nu har hans mamma hamnat på ett toppenboende.
Nu kan han glömma henne! Leva sitt eget liv! Hon
glömmer snart bort honom! Vännen svarade:
-Om min mamma behöver besök är det väl nu!

Likaså den tysta diplomati, som sägs ha fört
Schibbye och Persson till frihet hoppas jag
flyttas över till Dawit Isaak nu!