det har blivit så långt
hem till oss
helt plötsligt
år efter år
och så
en vacker dag i maj
pang
flyttade vi
och allt avstånd som dämts upp
en tryckvåg
ramlade ut på gatan
byggdamm och alla våra pinaler
rullades ut på asfalten
räckte ända bort till en annan kommun
en fördämning släppte
och allt jag kunde tänka på var
vilket jobb
att bygga upp den igen
kan inte tänka mig att det går
att leva utan

vad blev det av oss?
och varför känns det mer som att något slutat
mer
än som att något börjat

är det alltid så kanske
att saker slutar mer än andra saker börjar
en sak är säker
med åren slutar allt mer saker
och allt mindre saker tar vid
ända tills
det stora slutet
såklart
kommer som en hjullastare
och
kör över allting annat
vinner överlägset
slaget om tiden
man kommer inte ifrån
att kronologin
så oemotståndligt överskådlig
och skrämmande förutsägbar
hackar upp ens liv
till någon sorts potatissallad


är det därför det känns så tomt
utmed gatan
äppelträden
sjön
alla de nya husen
doften av grillkol
och tändvätska
den långa vägen
hem

och alltid har jag siktat på något
kanske en stjärna
varför känner jag mig lurad
av mig själv
har jag missat
har jag ens skjutit
vad fan var det jag såg
i siktet
ens

gick en promenad
i våra gamla kvarter
häromdagen
längtade hem

men inte tillbaka
på riktigt
varför känns det som att det är så långt hem
helt plötsligt
långt överallt
trots att jag cyklar
och åker bil
går knappt alls
längre
inte hem i alla fall
det är ju för långt
har jag sagt det
förut?

mina drömmar har aldrig gillat verkligheten
det skär sig
som en misslyckad sås
när de två blandas
det skiktas
drömmarna och verkligheten
behöver jag ens säga
att
jag helst skummar av dem
Drömmarna
och kastar resten
i komposten
maskarna kan ta den
verkligheten
gillar den inte
inte alls faktiskt
och inte potatissallad heller

Kanske är den mer påtaglig här
där vi bor nu
dit det är så långt
så verkligt
så tungt
sanningar som stora svarta sjok
hänger för fönstrena
gör vardagsrummet mörkt

varför känns det så
det är ett fritt liv
vi kan göra som vi vill
grilla varje kväll
vi är fria att finna lyckan
varför är det så svårt
att börja leta
jag menar
vart ska vi leta
vad är det vi letar efter
varför är det inte mer självklart

nej,
jag är besviken
brukar aldrig klaga annars
brukar inte vara en jobbig kund som ställer krav
men här blir jag gnällig
jag är besviken på vad som serverades
här på jorden
i Sverige

vad jag betalar med
mitt liv förstås
min själ
men det vet ju förstås ingen
vad den är värd
kanske gud
eller banken

så långt hem
och alla rummen,
jag ser dig knapp längre
det är ju inte heller bra
bakom färgburkar
tapetrullar
och allt jävla damm

förändringens damm
som virvlar
gör oss alldeles matta
tar sig in överallt
som ett virus
i färgen
i själen
allting suddas ut
du
jag
vi

vad är det vi saknar
vart är det vi längtar
var är vi påväg
varför känns det som att något slutar
och inte som att något börjar

jag drömde en sak i natt

kunde inte se något framåt
framtiden var en spegel
jag såg bara mig själv
längst fram i ett led av kopior på mig själv
så många personer och ändå
inga konturer
av en personlighet
bara en massa kött och hår
kläder skor
brutna leenden
blå ögon
mörknande, svartnande blå ögon

jag kan inte tyda det
har en känsla av att jag undviker något
kanske är de verkligheten
Flr som jag sa
Helt allvarligt
helt medvetet
gillar den ju inte
lika litet som potatissallad
hur som helst

du försvinner i mörkret
och jag
med blicken fast
tittar bara
i spegeln

hur det blev såhär
och hur det blev så långt hem
kanske vi får ta reda på
om det ska bli ett hem
för jag ser
hellre att det blir långt hem
än att det blir långt bort