Jag och min lilla dotter, hon i 3-årsåldern då,
vid stod en dag på spårvagnshållplatsen vid
Centralen i Göteborg och väntade på spårvagnen.
Jag håller henne i hennes hand med min ena hand.
Med den andra letar jag i fickan efter biljetten...
Där var det jättemycket folk som stod och väntade.
Då sliter hon sig ifrån mig och försvinner in i
folkmassan. Jag ger upp biljettletandet och
tränger mig igenom folkhopen för att få
fatt i henne igen...
Men det är nästan omöjligt att ta sig igenom
den muren, jag bankar på folk, skriker att
jag måste fram, skriker hennes namn men
muren är orörlig, så kommer jag igenom
några led, ser henne inte! Då hör jag att
spårvagnsföraren klingar ett vansinnes-
ring. Då inser jag att hon är på spåret
vräker mig bara genom folkmassan
som en galning, kommer ut framför
folkmassan, ringeriet här gått
över alla crescendon, min dotter
står mitt på spåret, jag sträcker
ut min hand, drar in dottern från
spåret, spårvagnen kör förbi...
Och av alla dem som stod på första
parkett var det ingen som sträckte
fram en hand och drog undan min
dotter från spåret. Så hade jag
inte hunnit fram...
Och det var mest vuxna som stod där...
Hela händelsen tog väl en minut innan
allt var över. Men för mig var det en
evighetstid av fasa...