fotbojan gnager uppfläkta sår
biter benpipor rena
i takt med skräckslagna andetag

vindilar sveper varje uns
sommarens kantstötta vemod till trots
själstårar

ger mig viljor på ett kakfat
genom metalluckan
bildar ett vi mig förutan

utan att med mina stängda ögon se

kan inte forma ett eget jag
har glömt hur det känns
att höra själens lockrop

lusten till
dessutom är det höst