Jag flyr genom skogen, grenar fastnar i mitt hår, tovor slits av, grenar slår mig i ansiktet. Svarta ränder, visar tårarnas väg ner över mina kinder. Mörkret sänker sig runt om mig och jag springer med döden i hälarna. Hjärtat bankar som en slägghammare i mitt bröst, blodet dunkar i mina öron och dövar alla andra ljud, känns som de ska sprängas. Mina ben bär mig över myrar och snår. Taggar river djupa sår i mina lår. När jag ser ett ljus, långt där borta, känner jag att mina krafter är på väg rinna ur mig. Ska jag orka ända fram?! Munnen smakar blod och det flimrar för mina ögon. Det sista jag ser är ett hus med värme i sina fönster.

Livet runt Anna har stannat, hon segnar ner i gräset så nära målet, huset ligger där på tunet, lyser med sin värme. Kylan kryper sig sakta in under hennes hud, hennes lemmar stelnar, hon känner det inte, kroppen orkar inte mer. En räv skriker ut sin ensamhet, ljuder över myren, genom skogen, månen låter sitt kalla ljus svepa över Annas förlorade kropp. Vid skogsbrynet ligger Anna, håret ligger som en solfjäder över det vita gräset. Skogen håller andan.

Kvällen övergår i natt- En dörr öppnas, värmen och ljuset där inifrån sprider sig över tunet nästan ända fram till Anna, en gestalt uppenbarar sig i dörren, det är en man, han tvekar men går ut för att se till om stallet är igenbommat, hör rävens skrik över myren, känslan av att inte vara ensam gör att håret reser sig i nacken. Istället för att gå till stallet, går mannen ut på tunet, i månskenet kan han se någon ligga i utkanten av hans ägor. Känslorna rusar, tankarna kommer över honom, han tycker sig se de som plundrade honom på de sista sparade slantarna, förra vintern. Han tar sig mot armen, känner slagen, som om det vore igår. Han kämpar med sina känslor, att bara springa in i värmen och låsa om sig. Men hans intuition säger honom att han måste gå och titta.

Han ser den lilla späda kroppen i det frusna gräset, frosten har börjat färga den vit. Han faller ner på knä, känner efter om livet ännu rinner i hennes ådror. Kylan under handen får honom att rysa till. Han känner en ryckning i kroppen och han kväver ett skrik, stillar sig och tar upp den frusna kroppen, väger nästan ingenting i hans starka armar. Sakta går han mot värmen i stugan, månen lyser väg i natten.


Forts följer.. kanske..


Helena 2012-09-20