Jag går hem från pendeln ikväll. Snart höst. Stjärnklar himmel och massor med syre i luften. Jag känner mig ung, frisk och fri. När jag känner så vill jag vila blicken långt bort. Det spelar ingen roll om det är asfalt, betong, gatlyktor i vattenpölar, väggrenar eller järnväg. Bara jag kan vila blicken långt bort. Då blir jag kung. Jag tittar åt söder, längs järnvägsspåren bort mot den röda himlen. Jag står på järnvägsbron med småkuslig höstvind och hög musik i öronen. Tomt. Och spåren leder mot kända trakter, genom skogar och marker mot havet. Spåren leder mot barndomens gator där det fortfarande är ljust på kvällarna. Till vackra kullerstensgator och rosenbuskar. Men spåren leder inte hem och jag vänder inte söderut. Tågen fortsätter att rusa mot den mörkare natten, men jag vandrar västerut. Jag har en lägenhet, inte långt från pendeltågsstationen. Ovanför parkeringshuset, skolgården, buskaget, tobaksaffären. Det spelar ingen roll att jag bor i en betongklump. Jag har en röd matta på golvet och det är ändå inte mitt hem. Karolinska sjukhuset på väster sida. Ännu mer betong. Och bänkarna längs med de välklippta häckarna. När solen skiner sitter patienterna här, med vita klänningar och slangar. Med frottétofflor. Ögonen glittrar lite och jag blir ödmjuk. Nu är bänkarna våta och tomma. Gatorna är tomma. Jag står i rulltrappan när jag inser att ingenting är hemma. Min säng står inte kvar nere i söder, någon annan bor innanför mitt sovrumsfönster och betongklumpen vid Karolinska sjukhuset kommer aldrig att bli min. Jag väntar på att tomheten ska komma. Tomheten av rotlöshet, av ensamhet, av vilsenhet. Jag står i rulltrappan och känner efter, räknar sekunderna. Jag är rädd för hur tomheten ska kännas. Om luften, gatlyktorna och vattenpölarna ska bli hotfulla. Om jag ska bli rädd, vända mig om och leta efter någon som går efter mig. Det är mörkt nu. Det är tomt nu. Men jag blir inte rädd. Och tomheten kommer inte. Jag undrar om man måste ha ett hem. Jag tror att jag är mitt hem. Min kropp, min kärlek och min längtar efter de som jag älskar. Min längtan, som ibland gör lite ont. Varje del av den. Min luft innanför halsduken, mitt ludd i jackfickorna. Jag går med långa steg. Jag är stark nu och jag ska aldrig vara rädd igen, utan möta medmänniskor obeväpnad. Kanske berätta något med ögonen, om jag kan. Le. Vi har ju samma hem, på något sätt.