natt i betongdjungeln
stirrar ut i tysta tomma natten.
(känns som om universum ekar i tysthet)
asymmetri av svagt upplysta fönster
stirrar stint tillbaka till balkongen
(lejonklippan i modern tappning)
där varje ruta är en ingång.
en portal till något som representerar
ett liv.
ett skede. en händelse. någon annan.
(om det gick att vara den man inte är)
i skenet av ett fåtal dystra värmeljus
verkar världen några grader varmare.
(något mindre kall)
men fortfarande dyster.
fortfarande sorglig.
insvept i en alltför stor morgonrock
lika mörk och svart som ljuset som
omger omgivningen i nuet. i natten.
och ingen som ser vet att den
döljer en totalt blottad kropp.
naken. inpå bara skinnet.
(tänk om du var här)
men tarzan svingar sig visst inte
ut i en betongdjungel i avsaknad
på lianer i hopp om att få kyssa en
för evigt väntande jane.
för en saga är ändå bara en saga.
och romantiken i världen har
för längesedan slocknat
likt lågorna i fönstren.