Dagen ska alltid invänta hennes magiska troll
i de fallande norrsken
som passerar graviditeten
likt en skepnad av månens brud

Jag förblir som ett jag,
mor förblir spegelns osynliga tårar
i kökets gråaktiga liv

Och barnens skratt i gårdagens gröna minne
förblir som pärlor
i faderns handflator
när de ödmjukt håller om ansiktens landskap

Tiden slickar blygsamt
längs minnenas djupa spår
som ett oförklarlig regn
i sommarens törstiga mun

Mitt rop i nattens mörka slöja
i skuggornas vilda dans
i handskakningarnas avtryck
i ordens försök att skingra bort dimman
ur pupillernas tomrum
förblir ett minne

Ett rop
för allt som inte gick att rädda
förblir som en melodi utan sång
rök utan eld
folk utan land

som ett jag
en själ utan kropp
en vandrare
under nattens hud