Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En gång var du min måne

Rösten bekände mig älskansvärd
ristade sig outplånlig i örats mitt
den sa vi delade samma atomer
en gemensam själ i universum
en dimension där våra jordliga
smått misslyckade existenser
svävade nöjda och fria

Handen fick förvisso huden att le
men var leende ändades i gråt
jordliga möten i förutsedd katastrof
På jorden är jordens existens den enda
spelar ingen roll hur vackert vi kan drömma
Fantasi om kärlekens styrka
vänds snart till underjordisk sorg
jorden är jord
här svävar inga själar fria

Ensam i växande bitterhet
utan minsta farväl
ånger över det oförlåtliga
sakta utplanande till acceptans
i väntan på den skälvande dag
ett återseende omvandlar mig till
tårfloder som vuxit genom åren
låter mig porla bort i rännstenen
uppblandad med sand och smuts och snus

Kanske snudda din fot i en hälsning

en hälsning utan fysisk begränsning
liten smekning av strilande vatten
ett stillsamt farväl.




Fri vers av Linnea T. Nielsen
Läst 106 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2012-09-24 01:39



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Linnea T. Nielsen
Linnea T. Nielsen