Min klocka är trasig,
vad gör det jag bryr mig inte om tid.
Andas varsamt mot rutan,
ritar skakiga figurer i imman.

Letar efter dig i röran,
placerar handen i något blött.
Sveper det av mig på låret,
det svider så i såren.

Kontentan är sedan länge glömd,
jag börjar se runt mig och förstå.
Du har blivit ett kvidande offer,
jag är en glömd slav av frihet.


Så vacker och stilla du är,
när du inte längre andas.