Hennes ansikte var blekt, men hennes ögon var varmt brungröna.
De skiftade färg i ljuset. Jag brukade alltid titta in i hennes trygga, bruna ögon och stryka håret från hennes ansikte. Solens strålar liksom tinade hennes ögon till en varm klargrön nyans. Jag älskade hennes ögon.

Hennes ansikte var blekt, men det sken upp så fort hon såg mig, och jag sken upp så fort jag såg henne. Det behövdes inte sägas något. Vi visste vart vi hade varandra och vart vi ville. Vart vi skulle. Det var tryggt. Jag älskade hennes blickar.

Hennes ansikte var blekt, men de tydliga linjerna i hennes ansikte gav henne mer karaktär än någon annan människa jag någonsin träffat. Den tydliga hakan, kindbenen som satt högt upp. Hon var nästan lite kattlik. Twiggy, kallade jag henne. Som modellen. Liten, nätt och otroligt vacker. Jag älskade hennes drag.

Hennes ansikte var blekt, men hennes läppar var körsbärsröda och sanslöst mjuka. Markerade, inbjudande. Som två små kuddar av överkänsligt skinn som skriker ut mitt namn utan att det kommer något ljud. Till och med hennes tunga var vacker. Jag älskade hennes mun.

Hennes ansikte var blekt. Blekt som vintern. Men hennes hjärta var varmt. Och jag vet att hon kommer att värma min ständigt kalla kropp. Hon tinar upp mig när jag är fastfryst. Precis som solens strålar tinar hennes ögon från tryggt bruna till varmt klargröna.

Så vi håller varandras händer. Vi öppnar våra ögon. Vi kysser varandra.

"Det är okej nu.
Du får komma fram."