När det stora svarta gör sej påmint,
börjar kampen,
att deala med Gud...
Tigga sej till ännu ett antal år,
nära eller fjärran,
en deal där jag kan lova
vad som helst,
i utbyte mot att än en gång få se fullmånens sken
i den kalla natten.
Jag stryker handen över basilikabladen
och minns Paros i augusti,
känner jorddoften i kattpälsen
och är tillbaks i St Petersburgs utkanter,
suckar i bastuvärmen
och undrar om jag någon mer gång
skall värmas av Floridas eller Kaliforniens varma sol.
Ser störbönans väg mot himmelen
medan New Yorks skyskrapor beslöjar näthinnan,
bestiger skogsbergens kullar
och förs tillbaks till Gstaads grönskande alper,
smakar den heta chilikryddan
och slängs in i Tijuanas myllrande gatuliv,
höstfukten klibbar håret till korkskruvslockar
och småleende minns jag hur fukten täckte min kropp i Singapore.
Medan längtans vind blåser
minns jag min livsresa.
Finner mej dealande
om att vilja ha mer.
Hur mycket är mer?
När blir mer mycket mer?
Är mycket tillräckligt mýcket?
När mycket blir till ett minne
och en vacker dag blir
aldrig.
Då vill jag att Du ska vinka till mej
att komma närmare,
mycket närmare,
så vi en sista gång kan se fullmånen tillsammans.