fröken mörk hade svept om sig en militärrock
som var som en gammal matinéfilm
oklippt och omskuren

hon låg alldeles stilla
i en kvarglömd halvtrasig solstol

tittade ut över stadens blinkande vinterljus

ibland lät hon blicken smeka
över havets svarta yta

tänkte på just ingenting
förutom kylan och hungern som gnagde hennes inre

det var en hunger efter det mesta

hon hade inte ätit
inte älskat

inte överhuvudtaget
stoppat i sig någonting
de senaste dygnen

hon kunde förstås ändra på detta om hon ville
men det var en fasta hon valt alldeles själv
för hon visste att det var dags nu
dags att ta kontrollen

över fröken mörks hunger