Står stadigt
och ser ner på grantopparna.
Graniten breder ut sej,
smyger sej in bland blåbärsris,
täcks av förrädiskt hal mossa.
I regnet
en utmaning
att bestiga mej.

Jag känner hur människor
försöker ta sej upp,
de kliver och halkar,
jag retas med dem,
de kittlar mej i regnet.

Få klarar att komma längre
än halvvägs,
där bromsar jag dem
med stormfällda träd
och stenras.

Om någon enda lyckas
ta sej till min topp,
min utsiktsplatå,
kan vi stå där tillsammans,
se ut över skogarna,
sjöarna och livet,
och känna hur längtans vind blåser.

Jag famnar dej ömt
för att du vågade,
vågade utmana berget.
Så visar jag dej rådjursstigarna
och hjälper dej varsamt ner.
Står kvar
och ser dej försvinna
in i gammelskogen.

Det här är mitt sätt
att skydda mej
att inte luckras upp.
Det är det enda sättet.

Att bli ett berg.