Hon ser sig själv speglas i en stor glasentré. Blir stående en stund. Hennes kropp är klädd i endast ett tunt, gräddvitt nattlinne. Barfota. De mekaniska dörrarna öppnar automatiskt, hon går in. Vibrerande elektriskt surrande hörs från takbelysningen. Dallrande sjukligt gula toner blinkar till mellan varven i det vita hårda och kalla. Hon vandrar härs och tvärs längs med en oändligt lång sjukhuskorridor. Planlöst. Hennes huvud ömmar och hon känner efter med en hand som blir klibbig. Våt. Tappar balansen, snubblar till och blir tvungen att värja sig med händerna mot en vägg för att inte falla helt. Ena handen lämnar ett suddigt avtryck i rött. Hon stirrar förskräckt och skriker stumt. Ljudlöst. Andas.

Huden på hennes skälvande späda kropp bleknar och blir så gott som transparent. Nattsärkens färg slår knappt igenom längre, hud och linne blir ett. Öde. Tomhet. Vinglar genom ekande tystnad och lukten av död. Med ens, från ingenstans, otydliga människor i vita rockar stressar förbi henne i motsatt riktning. På ljudlösa skosulor. Ser henne inte. Knuffar. Skuffar till. Hon stapplar av stötarna, men faller aldrig helt. Spänner kroppen, försöker stå emot. Värjer sig mot de främmande kropparna som fort far förbi, sicksackar mellan dem långsamt, likt en mjuk flipperkula. Tiltande. Vacklar framåt utan egen kraft eller vilja. Hon vänder huvudet mot rockarna för att se, be om hjälp, avstanna. Märker att människorna med rockarna är ansiktslösa. I stället finns där bara tomma vita ytor, liksom ett onaturligt skal eller masker av blank plast. De kan eller vill inte ge henne svar eller vara till hjälp. Deras ansikten är riktade framåt men ser ingenting. Märker henne inte ens när de stöter emot. Tomma ögonhålor.

Hon ger upp. Låter armarna falla slappt. Stannar. Står stilla. Vita rockar fladdrar nu förbi, men hon står stadigt. Nu känner hon något mjukt och lent stryka sig tätt intill bara ben. Ryser litet. Varm päls. Ett svagt jamande. Hon ser ner och katten kråmar sig än mer kring hennes ben. Jamandet ökar. Katten tittar kokett tillbaka på henne. Hon böjer sig varligt ner för att ta upp den lilla varelsen som helt villigt låter sig omfamnas. Katten spinner förnöjt. Hon håller den tätt intill sig mot ansiktet och dyker ner med näsan i den varma, mjuka pälsen. Drar ett djupt andetag och känner djurets lilla hjärta slå oerhört snabbt. Pulserandet ökar i styrka och volym. Plötsligt övergår kattens spinnande till ett frenetiskt fräsande. Hennes öron värker av oljudet. Den tidigare så vänliga katten öppnar nu munnen och visar tänder. Djurets gap växer, och växer, och växer i takt med att det fräsande larmet också ökar. Blir till ett mörkt morrande. Munnen slukar henne hel. Omsluter henne i mörkret. Hon störtar tyst neråt. Ljudlöst. Allt är isolerat. Hermetiskt.

Hon får svårt att andas när hon faller neråt. Faller. Faller. Hon blundar. En duns. Hon landar på något mjukt, varmt och kladdigt. En söt doft sprider sig in i hennes näsborrar. Famlar. Långsamt går det upp för henne att hon befinner sig i ett hav av vindruvor. Röda. Hon försöker resa sig, men det tar emot. Benen sjunker ständigt ner mellan de saftiga bären som klibbar av sig. Händer som försöker ta stöd. Kladdar. Slafsar. Klatsch-klatsch! Nattplagget får nertill en svagt blodfärgad ton. Hon ser förfärad ner på sitt underliv, på sina ben. Händer skjuter snabbt upp i luften. Blod, inte längre röda bär, strilar från hennes våta sköte och ner mellan hennes ben. Det varma blodet rinner ut och blandar sig med saften från de krossade vindruvorna. Förvåning. Förundran. Fasa. Förvirrat försöker hon först stoppa blodet med händerna. Omöjligt. Blodet fortsätter rinna rytmiskt i takt med hennes pulsslag. Resolut tar hon av sig nattlinnet och knyter det om sig, runt midja och slida virar hon det tunna tyget. Naken. Hud som knottrar sig och bröstvårtor som styvnar.

Blodet slutar strömma. Hennes fötter, något vått sköljer över dem. Hon ser ner. Fuktig sand mellan spretande tår. Havsvågor rullar in mot stranden. Spolar bort blod och vin.
Renande saltvatten. Hon kliver sakta ut i det långgrunda vattnet. Vågorna smeker hennes kropp och ger henne silverblanka fjäll, en fiskstjärt i stället för ben. Metamorfos. På samma gång växer hennes hår. Det blir onaturligt tjockt och långt, räcker nästan ända ner till där hennes fötter tidigare var. Hon märker, känner själv av förvandlingen och upplever plötsligt en stark glädje. Måste, bara måste brista i skratt. Först försiktigt fnissande, sedan mer hejdlöst. Asgarvar nu. Det ljumma vattnet når henne snart till midjan. Svalkar henne. Tvättar bort blod. Magin stannar vid midjan, upptill är hon alltjämt kvinna. Bara bröst lätt dolda av stort hårsvall. Skrattar skakande. Tar ett mycket djupt andetag. Fyller lungorna med luft. Dyker sedan, under ytan, ner på botten till landskapet där. Trolskt paradis. Solljusets strålar strilar svagt ner från vattenytan. Sprider sig över omgivningen som en prisma. Glittrar. Hon simmar vant mellan färggranna växter och djur. Hon är graciös och allting känns lätt. Tyngdlöst. Slinker smidigt fram, ut på djupare vatten. Nya världar möter henne, ett främmande universum. Titta där, en söt sjöstjärna som vinkar till henne. Eller gjorde den verkligen det? Hon måste titta igen för att försäkra sig om att hon inte såg fel. Nej. Den vinkar visst, och ler litet snett mot henne. Hon signalerar tillbaka, och slår av glädje litet extra på stjärten. Farten ökar, framåt. Små silvriga fiskar i stort stim simmar mot henne, smeker, rör lätt vid bar hud. Hon blundar och fnittrar förtjust. Snurrar runt och tumlar vidare mellan kittlande fiskstim, lekande elegant.

Hon får syn på ett hus längre fram. Vattenblicken blir inom kort allt tydligare. Ett rött hus med vita knutar. Det ser välbekant ut, påminner henne om föräldrahemmet. Hon närmar sig simmande, är snart framme och hör ett svagt sorl inifrån av ett flertal stämmor. Ljudet ökar, blir än skarpare. Sång. Skrammel från en middag. Fest. Ju närmare huset hon kommer desto mer kan hon urskilja av sorlet och tycker sig till och med känna igen en del av rösterna. Hon känner sig obekväm nu, nästan irriterad. Vet inte alls över vad, men känslan är olustig. Obehaglig. Som om hon var tvungen, nödgad till något hon egentligen inte alls vill. Hon stannar och blir stående framför ytterdörren, drar undan det massiva håret som snuddar lätt vid marken. Rätar på sig, både rygg och nacke får fjädring. Hon gör några förtvivlade försök att samla ihop håret till en knut i nacken. Misströstar med en suck när det inte går. Hon stryker händerna över huvudet, drar fingrarna genom håret och känner att något underligt fastnar i hennes händer. Hon tittar efter. Skimrande pärlor i massor. Den tidigare motviljan hon känt omvandlas genast till en sprittande förtjusning. Leende. Liksom ett litet barn som just har funnit en förlorad skatt.

Dörren till huset öppnar sig plötsligt, och hon rycker till. Fortfarande hållandes sina händer kupade framför sig med alla nyfunna pärlor. Stiger in. Fiskfjäll faller med ens och stjärt transformeras på blott en sekund åter till underkropp, bara ben. Kvinnan träder in i farstun som följs av en utsträckt, oupplyst smal gång framför henne. Det är svårt att över huvud taget skönja slutet på korridoren, som därtill tycks luta en aning uppåt. Osynliga vindlingar. Snart får hon syn på sig själv i en dunkel spegel och stannar upp. Betraktar. Lägger huvudet en aning på sned. Hennes långa hår som glest skyler hennes nakenhet tynger en smula. Händerna alltjämt rundade omkring våta, droppande pärlor. Hon ser hur spegeln återkastar en avbild liknande ett bauerskt sagoväsen. En svart fågel har satt sig på ena axeln och trasslat in sig med näbben i hennes hår. Den bygger bo. Hon ser den tydligt reflekteras i spegeln, men när hon vrider på huvudet är den inte längre där. Mycket påtagligt känner hon hur den krafsar, märker att den sitter fast, men kan inte alls se den. Hon vänder huvudet mot spegeln igen, fågeln kurar stilla nu. Betraktelsen avbryts med ens av ett sprittande. Något lever, rör på sig i hennes händer. Hon öppnar dem varsamt och ser att hennes nyfunna pärlemorkulor har förvandlats till ögonkulor som stint blickar emot henne. Då och då blinkar de till. De ansiktslösas ögon. Små, små rörelser som retar. Hon vill gömma, bli av med dem, allra helst slippa se. Hittar inga fickor att stoppa dem i. Hon grips av en oförklarlig panik. Besinningslös bestörtning. Uppspärrade ögon och mun. Slukar alla ögonen på en gång, girigt. Sväljer ljudligt. Slickar sedan omsorgsfullt av sig om fingrarna, ett efter ett. Hon ler och håller sig förnöjt för magen som svällt upp. Rapar högt och en god stund. Magen sjunker med detsamma tillbaka. Hon torkar belåtet av händerna mot de skarpt tecknade revbenen.

Nu hör hon steg från den mörka korridoren. Ur skuggorna ser hon två gestalter i silhuett närma sig. Inom kort frambringas med mer tydliga konturer, ett äldre par. En man och en kvinna som liknar hennes föräldrar. Det är dem, men ändå inte. Den gamle mannen går långsamt, spastiskt, endast klädd i en vit sjukrock som är knuten bak i ryggen. Åldrad naken hud blottas sladdrigt. Blåslagen, skrynklig kropp. Med ena handen för han framför sig ett stativ med dropp hängandes på. Små gnisslande hjul. Påsen med den livsnödvändiga näringstillförseln i hänger och slänger fram och tillbaka av hans stötiga steg. En slang är fäst till hans hals. Trög vätska rinner igenom den, illande grön. Hon blir omedelbart illa till mods. Den äldre kvinnan däremot, trippar fram vid sidan om den skröplige mannen. Hennes klänning är tunn, blommig och bjärt, och hon bär en tillhörande sjal som fladdrar vilt omkring henne. Hela hennes uppenbarelse är stickande färgstark och lysande. Rosa, rött, gult och orange skaver i ögonen. Ett pärlhalsband skimrar till om hennes hals. Nej, vid närmare anblick ser hon att det inte alls är några pärlor den äldre kvinnan bär på rad. Det är små vita larver som ger ifrån sig ett svagt glänsande när de rör på sig. Alldeles under dem, en strimma, en tunn remsa av torkat blod tvärs över både strupe och nacke. Ett snyggt snitt yppas med prydligt sydda stygn. I stället för kvinnans brukliga huvud sitter där nu kattens pälsklädda skalle, fastmonterad. Farligt vassa morrhår och gäckande gröna ögon som ser bra i mörker. Spinner oroväckande. Kattkvinnan sträcker skälvande fram armarna mot henne, likaså gör den gamle mannen med sin fria. Bägge söker de slå armarna om henne, men hon drar sig undan. Vill inte. Flyr fort igenom och ifrån deras oömma, fumliga famntag. Hon vacklar framåt samtidigt som det frånstötande paret slår ihop i en väldig omfamning, och smälter samman till ett. Till sist faller de ihop på golvet i en hög av torra benknotor. En människoskalle och en kattskalle rullar litet åt sidan och stöter snart emot varandra med ett ihåligt eko.

Stakande tar hon sig fram genom gångens skumma snirklar, snabbt vill hon lämna den otäcka scenen. Hon känner svala stenväggar som smalnar och tvingas böja kroppen och gå lätt framåtlutad. Det enorma hårsvallet ställer till besvär när det ibland hakar upp sig och fastnar i skrovliga stenar. En mild bris slår emot henne. Avhjälper något. Får henne att lättare lossna ur väggars lystna grepp. Känner, men ser inte kroppar som kommer mot henne, snuddar lätt när de passerar och utan svårigheter tränger sig förbi. Hon fortsätter fram, med krökt rygg. Motvilligt. Hon hör bruset av röster allt tydligare nu. Svaga strålar av ljus längre fram. Äntligen kommer hon fram till en mycket smal öppning i slutet av den trånga passagen som upphör, och träder in i en enorm faraonisk gravkammare.

Först bländas hon en smula av det starka ljuset och gnider ögonen, vänjer sig snart. Ser nu den oändliga graven mitt i rummet, dukad liksom ett långbord med vit linneduk. Finporslin, kristallglas och silverbestick. Runtomkring bordet sitter festfint folk på höga stolar. Barn och vuxna, vissa ansikten är mer välbekanta än andra. Vita vålnader, själlösa och urholkade. Några sjunger, en del mumlar bara, samtidigt som de äter direkt med fingrarna av tårtan som står på bordet. Ett omättligt frossande, nästintill i blint raseri. Den outsinliga rulltårtan tycks trots allt aldrig ta slut. Grädde skvätter runtomkring och överallt i och med deras framfart. En stol står tom vid ena änden av bordet. Väntar, lockar på något vis. Hon känner sig manad och smyger osedd dit och sjunker ner på dess plats. Hon känner sig väldigt liten igen, som ett barn. Minskar plötsligt. Hon blir mindre och allt mindre, men försvinner aldrig helt. Eller är det allt annat som växer och blir större? Hon kan inte avgöra riktigt. Ingen av figurerna vid bordet ser henne eller märker hennes förvandling. Hon suckar, beskådar bara. Önskar sig bort. En gräddklick kommer farandes i luften och landar tungt på henne, får henne att trilla av stolen. Hon störtar ner mot golvet, men håret lindrar hennes fall och hon landar mjukt. Blir liggande i fosterställning. Tummen far kvickt upp mot munnen, suger svultet till tröst.

Oväntat hör hon någon ropa, stilla kalla på henne. Vaknar. Reser sig upp, ser sig omkring, men kan ändå inte se den späda röstens ägare. Stirrar. Söker. Men ingenting. "Mamma, mamma!" Den ynkliga stämman tycks komma från någonstans därnere vid hennes fötter. Hon böjer huvudet, ser ner. Får snart syn på en liten flicka som sträcker sina späda armar upp mot henne. "Mamma, mamma!" Hon häpnar och blir osäker. Vågar eller vill inte ta upp den lilla i sina
armar. I stället greppar hon flickan med ett stadigt tag i nacken och lyfter. Flickan fortsätter hela tiden att med en svag ton ropa på mamma. Men hon håller henne med utsträckt arm fortfarande ifrån sig och kan enbart titta förundrat på henne. Flickans rop blir allt högre och högre, värker. Pipande. Hjärtskärande. Hon klarar inte av att höra skriken, och skakar och ruskar henne allt mer våldsamt för att få flickan att sluta. Ursinnigt. Hon blundar, skakar länge. En tvär tystnad tar vid. Konfunderad slår hon upp ögonen och blinkar brytt en stund. Den lilla kroppen hänger helt livlös i hennes hårda grepp. Förtvivlan. Förkrosselse.

Hulkande, stötig krampaktig gråt genom våta tårar. Men nu ser hon suddigt mellan sköljande snyftningar att det inte längre är flickans kropp hon håller i, det är kattens. Katten i hennes utsträckta hand är död och förmultnar fort, gradvis. Ruttnande stank fyller hennes näsborrar och hon överfalls hastigt av ett kvavt illamående. Sväljer kväljande. Den jämrande klagan och gråten slutar med ens, men flödande tårar fortsätter sin slingrande färd ner över hennes kropp, ut längs med hennes spända arm. Slutligen når de fram till katten, som utan vidare spritter till, snäser och får liv igen. Zombieaktigt. Med ett klösande gör den sig skyndsamt fri från hennes grepp. Slinker snabbt iväg och avlägsnar sig med ett jamande vrål. Hon känner på samma gång både stark skräck och äckel. Skräckel. Hon råmar plågsamt. Vrålen fyller den tomma tystnaden, också långt efter att de upphört. Spända slutna läppar, blickar ut mot intet. Lyssnande. Tomheten omsluter henne helt och hållet i ett blixtrande vitt ljus, en överexponering. Limbo. Hon faller utmattad ner på knä. Blir sittande så en stund. Hämtar efter andan igen och återfår den stillsamt, men vilande frälsning varar inte länge. Isoleringens befrielse bryts.

Konturerna av något eller någon framkallas mycket makligt ur det blinda ljuset. En muskulös man klargörs. Med bar överkropp endast klädd i blåjeans nertill kommer han emot henne där hon nu står på ömma knän. Petrifierad. Orörlig. Han närmar sig hotfullt och knäpper strax upp gylfen på sina byxor. Plockar därefter fram sitt enorma, erigerade kön, och håller stadigt om det med sin ena hand. Röd glöd. Mannen skrevar lite när han går, juckar fram fientligt, desto ivrigare ju närmare han kommer. Hatfullt mörka blickar tittar på henne. Hon känner stark olust och vill helst undfly åsynen men kan inte, är viljelöst förlamad. Könet kommer farligt nära nu. Mannen viftar med det och vidrör då och då hennes ansikte med en stilla snärt. Med sin fria hand fattar han ett hårt tag i hennes hår, drar bryskt bakåt för att tvinga henne öppna munnen. Vill mata med manlig lem. Hon vägrar i sin tur med styva läppar och kniper hårt ihop ögonen. Mannen sliter allt hårdare tag i hennes hår, bakåt. Hennes nacke tvingas till en onaturlig vinkel, men mun och ögon är ännu slutna.

Slutligen faller allt hår av, och i rycket följer det med mannens hand som förvånad, förstummat ser på det. Överrumplad. Befriad från hår får hon tillbaka styrkan och kan på nytt öppna både ögon och mun. Ser inte längre förfärlig fallos framför sig. I stället för sitt manliga organ håller mannen nu sin hand runt en jättelik cigarett. Röd glöd. Mannen återhämtar sig snart från den överraskande händelsen och grabbar åter kraftigt tag om hennes nacke. Ansätter på nytt. Men den här gången kan hon röra på sig och värjer vilt mot tryckande tvång. Hans hot ökar, pressar på med ett stadigt nackgrepp. Men ju mer han plågar henne desto starkare blir hon, psykiskt och fysiskt. I detta ögonblick flammar hennes kala, nakna kropp till av den upphetsande upptäckten. Orgiastiskt. Kinderna färgas rosenröda, och hennes flämtande andetag närmar sig en extatisk klimax. Blicken klarnar och hennes gröna ögon återfinner ordningen. Vilja. Lust. Liv. Hennes mun öppnas snabbt och sluter sig om cigarettkönet, vita vassa tänder hugger, snoppar av. Spottar raskt ut. Mannen tappar mållöst andan, syret avtar och han pyser kvickt iväg likt en ballong som tappats på all sin luft. I spiral, högt upp i luften med ett hest heliumtjut, försvinner han. Bort bland vita moln på blå himmel som plötsligt öppnar sig från ingenstans. Ganska snart är den väldige mannen bara en liten pipande prick i skyn. Solen strålar stilla. Värmer mjukt och smekande kvinnans skrattande ansikte.

Ett lugn när hon flinande räcker ut tungan i ett frustande farväl. Lättnad. Lindring.