det är det där när direktiven luktar frånvaro

och orden omkring dem är misstänkt för många

då när Arne strejkar genom att sno hem en penna till

och bekymmersrynkan

bygger vallgrav i mellanchefens panna

det är då det plötsligen blir smart att vara tyst

för Ella säger ju ändå allt som behövs

det är då vi som vanligt försöker ro i land

men ingen vet riktigt i vilket

och på mötet

när Berit viskar sin undran i grannens öra:

Kan de inte säga nåt om att det nästan inte går

att göra det här

inom ramen för befintliga resurser