söndag morgon. ser bilder. i drömmen mina episodfoton från förr. drömmer. och vaknar upp med fadersbilder från förr. i drömmen ser jag henne. återigen på sjukhuset. sökande småspringer hon fram i en lång korridor. letar oroligt efter något. någon. framåt. med ena handen håller hon om den fladdrande väskans axelrem som hela tiden vill ramla av henne. sjukhuspersonal fladdrar fort förbi i en steril, ogästvänlig korridor. hon försöker kalla någon av dem på uppmärksamhet. men ingen ser. ingen hör. frågar utan att få svar. går vidare och finner till slut sitt mål. känner med ett varmt leende igen mannen i ett av rummen, vilande i en säng. hon blir stående i dörren en kort stund. pappa. pappa. lilla pappa, säger hon tyst för sig själv. fadern som småpratar med sin granne blir snart varse hennes blickar. vänder sig om. ler han med. utropar med utsträckta armar, älskade liten. lilla pärlan, kom! hon lyder uppmaningen och skyndar till hans sida. de slår armarna om varandra, länge. länge. hon skrattar genom gråt. slingrar sig till slut långsamt ur hans varma famn. deras ansikten tätt intill varandra. hårslingor fastnar i hennes ansikte av omfamningen. faderns hand stryker ömt bort och fäster dem bakom hennes öra. min lilla pärla, suckar fadern igen, och sjunker tillbaka en aning i sängen. nu medtagen av återseendet och känslorna de väcker. hon bannar honom mjukt, litet på skoj, men samtidigt med en grundton av fullaste allvar. säger att han måste tänka på henne, han kan inte bara göra så där mot henne. hur skulle hon kunna klara sig utan honom? det vet han väl att hon inte kan. ser på honom, fortfarande tårfylld, men ler ändå. sträcker ut en hand och håller hans i sin. är glad att han är där. att han lever, trots allt. men vad tänkte han på egentligen? han kunde ju ha dött. hon kysser honom lätt på pannan. fadern viftar skämtsamt bort alla ivriga förebråelser. menar att det absolut inte är något fel på honom. han är hur stark som helst, och kommer leva länge, länge till. det kan han garantera sin lilla pärla, minsann. kramar hennes hand. fotot upplöses av alarmet. jag tänker på pappa.