På semesterresan blev det som jag länge misstänkt bekräftat: att Hippien var ett konglomerat, två personer i en. När han kom in i badrummet på hotellet lyfte han av det ena huvudet och då följde en tanig kropp i vinröd morgonrock med: Hippien Den Äldre. Den Äldre verkade ha blivit illamående av ansträngningen för han böjde sig genast över toalettstolen.

Jag drog mig diskret undan och möttes i dörröppningen av Den Yngre, en mera bredaxlad och uppdaterad variant av Hippien, iklädd en stilig tweedkavaj. Jag välkomnade uppdateringen och funderade på att hångla lite, men Den Yngre hade fullt upp med att sminka sig för kvällen. Svart fetsmink med vita ränder och vita ögonbryn. Han såg ut som någon slags grävling. Jag log överseende och hoppades han skulle få trevligt på puben. Han var ju så ung. Själv skulle jag natta barnen och komma efter sedan. När vi skulle borsta tänderna fick vi kliva över Den Äldre som fortfarande låg där och spydde. Han räckte oss tandborsten från hyllan med en lindrigt ren hand.

När barnen hade somnat hade jag också somnat. Klockan tre kom Den Yngre inraglande med en VHS-kassett han hade snott med sig från puben. Den liknade mest någon slags trasslig bandspaghetti men den fungerade när han satte den i videospelaren. Karatefilmen var riktigt spännande. Barnen vaknade genast av den höga volymen och satte sig förtjusta upp.

När det var en dryg halvtimme kvar av filmen och upplösningen närmade sig knackade det på dörren. Det var den lille buttre hotellvaktmästaren som kom för att konfiskera filmen. Han hade just gått av nattskiftet som kock och klippte sönder kassetten med en sax som han hade i fickan. Nu liknade den mest en hög rivna morötter. Definitivt ospelbar. Barnen somnade besvikna.

Nu kunde vi väl hångla lite? tänkte jag. Men då vällde Den Yngres polare från puben in och började bygga modeller av små legobitar. Det var den fjärrstyrda typen med kablar och metallbitar. Jag ville också vara med, men det enda som fanns kvar var en liten genomskinlig plastmugg med glaspärlor och porslinskulor. De var alldeles för små och runda att bygga med, och inte fick jag några kablar heller.

Nästa morgon kom  vaktmästaren med tidningen och Den Yngre visade mig stolt mittuppslaget: Sydsvenskan hade gjort ett bildreportage från hotellpuben! Nästan halva sidan upptogs av en helbild på Den Yngre där han skred runt i divapose med sin grävlingsmask, stolt förevisande en bröllopsbild på sin syster.

Systern kom på besök nästa dag och vi tog en kopp kaffe i matsalen. Jag letade upp tidningen och ville jag visa henne uppslaget, för hon var verkligen vacker på den där bilden. Tji fick jag. Den Yngre hade redan rivit ur sidan och stoppat den i sitt privata kartotek.

- Videovåld, sa han och ryckte på axlarna. Sedan körde han ut sin syster från hotellrummet och lade mig på sängen. Nu äntligen, tänkte jag. Men det visade sig vara nya sällskapslekar på gång: en hel familj med en skabbig terrier vällde in för att pröva sin nya hundleksak, en slags lift som gjorde att hunden kunde klättra på väggarna. Hunden verkade trivas ypperligt. Något roligt måste han ju ha i livet stackaren, så full av ohyra som han var. Han hade smittat barnen också med sina löss, de små flickorna var alldeles svullna i ansiktena.

Den Yngre låg jämte mig på sängen nu, fortfarande med tweedkavajen på, detta eviga pansar. När han låg på rygg sjönk näsan liksom in och hans profil blev konkav. Kanske var detta ett resultat av separationen från Den Äldre? Hur som helst var det inte särskilt estetiskt tilltalande. Min lust att hångla hade avtagit betydligt.  Dessutom hindrades den av den blåa baseballkeps som snubben förmodligen iklätt sig enkom i syfte att hålla den fysiska distansen. Det kändes på något vis som om jag hade hamnat ur askan i elden.