Dagarna som följer smyger sig omärkligt förbi, som skuggor i ögonvrån vars substans aldrig kan vare sig bevisas eller förkastas. Ibland när du är vaken är det mörkt, ibland är det ljust, men du bryr dig inte så mycket om vilket. Du äter vad du råkar hitta i kylen när hungern blir dig övermäktig men hyllorna var inte välfyllda från början och nu finns bara ett par tomater kvar. Resten av tiden sover du och sömnen är febrigt galen, dina käkar är stela av tandgnissel varje gång du vaknar.

Du drömmer om att rasera ditt kontor, om att riva ner alla datorer och papper och pärmar och kopieringsmaskiner från hyllor och bord, hälla bensin över rubbet och sätta eld. Du drömmer om att slå sönder hissen, låta speglar och lysrör splittras i tusen bitar och sedan stampa på bitarna så att de förvandlas till små smulor. Din frustration är omättlig och du drömmer samma sak om och om igen. Du vrider och vänder dig och vaknar med lakanet virat runt din kropp och med händerna krampaktig knutna. Du skriker åt din chef, slår honom på käften så att käken åker ur led och han faller baklänges, du sparkar på honom, vill döda honom. Men han dör inte, inte ens i drömmen, hur mycket du än slår. Din röst är hes och halsen torr och sårig när du vaknar och du undrar om du skrikit i sömnen. Det är vitglödgat hat som rusar genom dig och det chockar dig när du vaknar igen.

Så tar cigaretterna slut och du klär dig för att gå till jourbutiken. Det är fortfarande mörkt ute men klockan visar att butiken borde vara alldeles nyöppnad för dagen. Det är inte långt, kanske femtio meter, men för dig känns det som ett maratonlopp. När du kommer fram är du kallsvettig och du skakar. Butikens kalla flimrande lysrörsljus gör ont i dina ögon och du vandrar förvirrat mellan hyllorna utan att riktigt kunna ta in vad det är som står på dem eller vad du hade tänkt köpa. Du går därifrån med mer tomater.