Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hennes hjärta brast.

Hennes hjärta brast, det brast på grund av sorg. Sorg som egentligen inte kunde förklaras, utan det bodde i henne, på samma sätt som lycka en gång gjort.
Hon minns hur det var att skratta, att tycka om sig själv. Eller gjorde hon verkligen det?
Minns hon hur det var att känna lycka, att skratta med hjärtat med hela sin själ. För nu så ljög hon för sig själv. Hennes leenden och skratt var bara en fasad. För varje gång hon ljög med ett leende, som i verkligheten inte betydde någonting, så kunde hon känna sin själ försvinna. Hon kunde känna en del av henne som hon än en gång tyckt om, försvinna som ett avlägset minne.
Ett minne som hon tyckte om.
För hennes minnen var det viktigaste. Minnen av människor som kommit och gått ur hennes liv. Minnen av händelser som hon vart med om, som byggt hennes själ till en helhet, den helheten var nästan borta nu. Hon älskade sina minnen, och behöll dem som en del av henne själv, det var hennes historia, det som byggt henne.
Hon kunde fundera över den person hon en gång vart, till den person hon vill bli igen. Det var så svårt, för i ena stunden så kunde hon känna sig hel igen, men för varje gång det gick uppåt, så gick det ner i det lägsta djupet.




Fri vers (Modernistisk dikt) av soheila
Läst 286 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2012-10-12 23:58



Bookmark and Share


  Ulf D VIP
Intressant, fastnar för " det som byggt henne. ",anar här en stor källa av fler texter. Minnet kan sysselsätta oss länge, men hur länge och vad är det vi minns?
2012-10-13
  > Nästa text
< Föregående

soheila