Jag vet att det var så, en dag i maj, hur dina steg var tyngre än asfalten de slog an mot. De vibrerade som pianots grövsta strängar, långsamt, sådär mer så att det känns, snarare än hörs. Jag vet att det var så, denna dag i maj. Jag vet att du minns hur du försökte röra dig snabbare genom vårdagens sirap, försökte få stegen att lätta. Jag vet att du vet att de djupaste tonerna vibrerar längst, för att de svänger så långsamt, för att strängen är så grov. Inte som de fjäderlätta fågelsångstonerna från de tunna, tunna strängarna. De som lovar sol och glädje. De klingar alltid ut så mycket fortare. Det är så livet är, det är så universum är beskaffat. Men så var det den där dagen i maj och vad spelar det för roll? Låt de tunga stegen vara tunga, låt de lätta vara lätta. Dagarna gryr i alla fall.