Jag ska måla en tavla för dig, men detta är en bild du inte kan se med dina mänskliga ögon, en bild enbart är synlig för din inre blick. Det är en bild av en kvinna, besynnerligt bekant. Du ser henne på avstånd, i flödande månljus, sådär så att skuggorna dansar. Och hennes ögon tycks så levande att du dras in och faller, svindlande handlöst. Hennes hår är lika mörkt som hennes ögon, det rör sig i vinden. Nej, ingen storm, bara en stilla bris. Precis så ser bilden ut. Hon står på en strand av vitaste kritsten och havet där bortom är som gjort av turkos. Det är utomjordiskt vackert, och du känner en inre frid. Ja, det är så det är. Kvinnan står där på stranden och hon håller fram sina händer, kupade som en skål. Och i skålen bär hon livet självt. Hon är nog en gudinna, kanske till och med Gud. Men hon är barfota, och längs hennes ben slingrar sig rödaste vildvin som dekorerar hennes klänning med stjälkar och blad. Över hennes huvud syns hennes gloria, den är vintergatan själv. Och den gnistrar som ett smycke, översållat av stjärnor som om de vore jordens vackraste diamanter, utkastade i rymden på måfå. Ja, just så ser tavlan ut.