Vad är mer absurt i denna värld än det som händer och därför antas vara det normala? Vad är ditt vapen, ditt försvar?

Ibland känns verkligheten som en målning av Magritte. Förvrängt oväntad, befriad från det förutsägbara.Ibland är det samma sak med poesin; den ordkraft som bevarar det igenkännbara, men som pendlar mellan dina drömmar och verklighet(er), som lockar fram absurda toner hos dej, som placerar spår av något mera okänt i ditt det vanliga. Vilka förväntningar kan vi under sådana omständigheter ha på absurditeterna, när vi vet att det är sådana vi går till mötes?

Utochinvändning och avigvändningar....

Sådana tankar måste någon gång ha föresvävat poeten, författaren Bertil Pettersson som bland annat kan ta åt sig äran av att - tillsammans med Lasse O´Månsson - ha introducerat den svarta, absurda humorn i Sverige. Åtskilligt annat har han gjort sedan dess, från allehanda satirer till lågmäld kärlekslyrik; senast kom två fina böcker med utgångspunkt från senildemens, den ena en dokumentär och den andra en diktsamling.
Bertil Pettersson är en god företrädare för denna form av lyrik. I samling efter samling sedan 50-talet har han givit verkligheten en ny, ibland ömmare, ibland strävare, men allt som oftast i en orolig ton. Ändå är Bertil Petterssons språk klart och tydligt:

”I drömmen sväller magen upp av cancer men i verkligheten kränger sig vid obduktionen en jättelik bläckfisk ur bukhålan."

Idag kliar vi våra it-bubblor så att armarna inte räcker till, ett kroniskt eksem i vår pälsar. Fienden är alltid huckleförsedd men han vill aldrig spela schack med oss.
Han (för det är en han) är alltid någon annanstans. En obegriplig odjurstyp. Vi försöker förstå det onda i de onda länderna. Du läser, lös och ledig – i de fluffiga reportagen i mediacyklonerna, kortlivade som toffeldjur. Vi har inget koncept. Ingen idé. Men glöden pyr i varje människa. Kärlek av jordisk sort är vad vi behöver, genom krigets vindar och fredens idétorka. Och lite humor....