Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vad tänker du om att leva för alltid?

"Ett liv efter döden är en självklarhet för mig".
Det säger en kvinna i TV-reklamen.
När jag hörde de här orden igår kväll rös jag till. Jag kände mig alldeles förskräckt. Jag föreställde mig ett liv som aldrig tar slut, som alltid forsätter...för evigt och det skrämde mig. Det skrämde mig rejält!
Länge har jag sett livet som någonting begränsat något som jag bara har just nu. När som helst kan det få ett abrupt slut. Kanske nu, eller Nu, eller nu, eller nu....

Att ha livet är för mig som det ögonblick man gör någonting för första och sista gången, man kanske gifter sig, tar examen, eller äter en äcklig blåmussla. Någonting som händer just NU och som man vet (eller tror sig veta) aldrig någonsin kommer att komma eller hända igen.

Igår kväll fick jag för mig att vetskapen (som jag tror mig ha) om att livet har ett tvärt slut, ett absolut slut, gör att jag uppskattar mitt liv mer.

Men nu, när jag sovit på saken frågar jag mig själv om den här begränsade och inslagna livssynen jag bor i verkligen får mig att njuta av livet.
Om jag skräms så otroligt mycket av (den otänkbara) möjligheten att fortfarande finnas kvar flera hundra år från nu, uppskattar jag då livet överhuvudtaget?
Värdesätter jag bara det som är tillfälligt, det som jag vet kommer att försvinna?

I mina ögon verkar mitt eget resonemang från häromkvällen helt knäppt just nu.
Varför vill jag inte finnas för alltid?




Prosa av Instängd i kristall
Läst 146 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2012-10-20 12:09



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Instängd i kristall