En kommentar på Detta är en mycket kort berättelse fick mig att fundera på livet som musik. Som att vi alla, varje varelse i universum, vore ett musikinstrument som alla spelade våra egna toner. Skulle en mänsklig hjärna kunna urskilja något annat än plågsamt oljud? Antagligen inte. Men tänk om vi kunde höra det, och vi kunde höra hur hela universum faktiskt spelar en ofattbart intrikat, harmonisk symfoni. Stora bastrummor som stampar rytmen över vibrerande jordytor, kolossala sjok av violiner i kör, fjäderlätta oboer och däremellan magiskt flyende cellos.

Hör du musiken? Hör du hur en del instrument förirrar sig ut i galna jazzsolon, medan andra stannar lydigt på sin plats? Hör du de försiktiga oboerna lika tydligt som de starka trombonerna? Hör du hur några låter sin sista ton klinga ut från ett högtidligt crescendo, medan andra liksom bleknar, som om kraften tar slut lite i taget? Och lägger du märke till hur nya instrument tar vid där andra tystnar?

Vad vore det annars än Guds sanna röst, fruktansvärd och vacker?