som trodde hon länge hon
var en krigare, med stål att
vässa, försvara där hon inte
kunde förklara, svara för
sig, en betongvärld hon ändå
inte rådde på, som la hon
undan sina vapen och började
lyssna, vyssja sig till natten,
hon och katten, som lärde
hon sig språkets klang, härmade
duktigt, så att de andra aldrig
visste när hon log, som gömde
hon sitt ursprung, glömde aldrig

som kommer livet ifatt,