Man kan undra över hur lyxkryssningsbranschen alls tog fart. Det var nog inte så att man satt i en eka och rodde främlingar kors och tvärs mellan skären och tänkte sig istället ett fartyg som Titanic att korsa världshaven.

Steget må ha varit något längre på planeringsstadiet. Först små ekor, sedan något större ekor och så segelbåtar, mindre eller större yachter. På kanske mellan 10 och 15 meter långa.

Först något senare kom nog sådana där flytande bussar som tog folk allt längre ut i havsbandet. Redan vid tiden för Columbus torde exempelvis turismen ha utvecklats stadigt och man kommit på hur att ta med sig trossen ombord för att inte bara besättningen ombord utan även passagerarna skulle kunna ta del av smörgåsbordet.

De flytande bussarna var inte stora nog senare i tiden. Rena skärgårdsbåtar skulle inte kunna duga när de kristna slaktade indianer i sin kamp för att kristna land och guld. Guld går att göra pengar och kors av. Du får ursäkta Jesus, men man måste ju göra sig en slant också, trä är i och för sig bra men kan ruttna med tiden.

På sikt duger bara ädla metaller och då får inte litet ursprungsbefolkning stå i vägen för utvecklingen. Sådant får man ju ha förståelse för. Den moderna livsstilen med ädla drycker, dignande bord, fylla och spyor. Den måste bevaras.

Att den morderna livsstilen tar mordet ur det fattiga franska köket och kastar ut det i gränden, det måste få kallas utveckling. Mord i stor skala är mord per beställning och för att få verksamhet i det kallas det för krig och krig måste vi ha för att driva ett samhälle framåt.

I stora förenklade drag kan man väl säga att utan krig hade världshaven aldrig fått se och uppleva kryssningar, turism och all denna plast som flyter omkring på haven och bidrar till att haven dör.

De dör otillräckligt fort på grund av förlista fartyg med olja och andra giftiga ämnen, sjunkna krigsfartyg och fartyg som sjunker på grund av sabotage så att företag kan få ut friskt och färskt kapital på försäkringen.

Sedan åtminstone sjuttiotalet har den lilla människan, på gatan som det så populärt heter, vetat om att oljan håller på att ta slut. Det har fått oljeindustrin att oavsett om åsikten om oljans slutdatum är sant eller inte, producera allt mera olja att raffinera och bli till bland annat plastprodukter.

(Du som vill ha en mer torr och saklig statistik, får vända dig till sådana källor vilka tillhandahåller en mer vårdad form av historieskrivning). Var var jag nu?

Som om det inte räckte med den produktion av plastmaterial under sjuttiotalet så kom det att formligen explodera i och med persondatorns intåg överallt i samhället. Kan man tillverka något alls i plast så skall man göra just det.

Mjölkförpackningen som klarat sig så länge, tänker du kanske, eftersom den numera har en plastkork... nåja, det startade mycket tidigare än så, tänk på all denna läsk, öl, rengöringsmedel, godispåsar och alla dessa så nödvändiga produkter som måste vara i just plast.

Tangentbordet är i plast... det är inte i trä eftersom man inte kan lita på trä. Det är ju ett så mycket mera levande material. En sådan där produkt som innehåller mjölk, saft eller juice. Papperet syns utanpå men på insidan av pappen är det väl ändå plast, vad?

CD-skivan och Lpn är av plast, tyger till mattor, möbler, kläder och skor, plast, plast, plast. Din pacemaker är säkert också av plast. Golvet? Plast. Till och med tandläkarna använder sig av plaster för att laga tänder.

Om jag svamlar? Jovisst, men eftersom jag inte är expert på något alls här i livet. Så kan jag åtminstone svamla fram mitt budskap. Ett sådant där budskap som, om du vore tvungen att lyssna till en expert eller en hel panel med experter... skulle ha somnat för länge sedan.

Här uttrycker jag ju dessutom bara mina egna känslor. Något mera sadistiskt underlag vilar jag inte mina åsikter på. Jag gör som vardagsmänniskan, på gatan, jag uttrycker mina känslor. Litet som hundarna gör, eller katter i skräckfilmer... grrrrr... bara.