Så en eftermiddag bland alla andra, ringer någon från ditt jobb. Du blir irriterad, ilskan är fortfarande vid full vigör, så du svarar inte. Det ringer igen. Du svarar fortfarande inte. Tredje gången lämnar någon ett meddelande på din telefonsvarare men du försöker att inte låtsas om det, bara tanken på att behöva lyssna på vad någon därifrån har att säga fyller dig med ångest. Hade din adrenalinpump haft en tryckmätare, hade nålen darrat allra längst upp på skalan, farligt nära sin absoluta gräns. Du biter på naglarna och kedjeröker, vandrar av och an i lägenheten och somnar sen och när du vaknar biter du på naglarna och kedjeröker igen. Du försöker verkligen ignorera meddelandet, men tänker på det konstant och till slut, ett dygn senare, lyckas du övermanna rädslan tillräckligt länge för att ringa upp röstbrevlådan.

Rösten som talar tillhör din chef och medan han talar om sitt ärende lugnt och bestämt, i lätt nedlåtande ton - det gör han alltid - drar du desperat långa bloss på din femte cigarett i rad.

“Hej. Ja. Vi har ju inte hört något från dig men jag antar att du har löst ditt problem och kommer till jobb imorgon eftersom du ju nu har varit hemma en vecka. Skicka annars läkarintyg omgående.” En paus. “Och ring mig så fort du hör detta.”

Så hörs ett klick när när inspelningen avslutas och det blir en sekunds tystnad innan röstbrevlåderösten frågar om du vill radera, spara eller lyssna igen. Du lägger på. Imorgon betyder alltså idag, du borde ha varit där idag, i morse. Har det verkligen gått sju dagar? Du försöker räkna men har inte satt namn på dina dagar eller skiljetecken dem emellan. Sju dagar. Alltså har du inte duschat på sju dagar, inte ätit ordentligt, inte skött någonting.

Du röker fem cigaretter till, på rad, innan du lyckas ringa tillbaka. Du håller samtalet kort, svarar undflyende och ljuger om att du har läkarintyg som du ska skicka under morgondagen. Efteråt stapplar du tillbaka till sängen, fullkomligt utmattad, och somnar direkt. Dina drömmar är lika feberlikt bisarra som tidigare, men de har ändrat karaktär. Nu är det din chef som jagar dig, inte tvärtom. Han följer dig runt i din lägenhet vars rum och hallar plötsligt har förvandlats till en labyrint med spegelillusioner, sneda väggar och dörrar som inte leder någonvart. Du springer, faller, reser dig igen och springer vidare, slår emot väggar och hjärtat dunkar som om du verkligen blev jagad. Du springer men hittar ingenstans att gömma dig och när du till slut sitter inträngd i ett hörn och yxan faller ned mot dig, minns du gyttjan på motorvägen och bestämmer dig för att sjunka ner genom golvet, ner till tystnaden och lugnet.