Våren.
Födelsen-barndomen.
Kärlekens makt är oslagbar, två kärleksfulla,
få, knappast någon kan motstå kärlek,
det är ont om sådana mänskor,
kärleksspråket är obesegrat, alla lyder detta språk,
som röjer alla hinder för åtrån!
Mina två kärastes kärlek gav mig
livsgnistan och -viljan, som gav mig livshungern!
Mitt frö såddes primärt på sommaren,
jag föddes som vårbarn.
Vaknad till livet i vårljuset,
levde jag från födelsen under lyckliga stjärnor,
lyssnade vänliga vindars sus, från fjärran varma länder,
hörde sorlande vårbäckars visor.
I början av mina morgnars rad
störde mig inget av livets ofta svarta bekymmer!
Jag njöt av skir vårglädje, grönt hopp, blå tillgivenhet
och mors rödaste glödande kärlek.
Det berättas att
mitt livs första sommar
var den sista härliga sommaren för en lång tid!
Ganska fort blev jag medveten om
att världen inte alltid är ett vänligt soligt ställe.
Skulle ett litet oskyldigt barn vara
liksom oönskat?
Inte ens ett år, bara några månaders
obekymrade början i ett ungt liv,
telningen låg mitt bland misantroper,
som om i dånande hav eller åskväder,
till all lycka mors barms tröst var nära.
Människobestar jämförde sina styrkor en mot
den annan, en galen mot en annan galen
skramlade med sina vapen!
Då finns ingen människokärlek.
Liv slösas bort, för många mister livet,
det är synd då inget liv finns utan kärlek,
liv och kärlek, två oskiljbara!
Vart försvinner alla goda mål och välvilja?
Då susar inte
rofylld skog, utan faller brakande på fält
då står tallar inte rakt i givakt, utan svajar,
då viner inte aspdungar,
knappast doftar björkskogar inför bombregn,
hav ligger, gränslöst, vidsträckt dystert
på stränder sliter vinden i torrfurors chosefria händer!
Mardrömmen gav efter för en kort stund,
för att pina igen i fem års tid.
Den unga kärlekshistoria levde under fruktan.
Först mor med sin son, därefter mor och två söner,
till slut en kvartett, tre söner och mor
var jagade på flykt i sitt eget fosterland.
Allt slutade lyckligt. Livet fortsatte tillsammans.
Trupperna hemma och soldaten, krigserfarenheter,
bearbetade livet, lynnet och livsinställningen.
Erfaren i unga år, tankeväckande frågor uppstår!
Ingen vet varifrån vi kommer, vart är vi på väg?
En liten pojke tänker inte, vad jag gör här.
varför jag vistas här?
Först senare reflekterar han, när livet snart är förbi.
Varför blev jag dessa kvällsstunders rimsmidare?
Jag begrep redan
att jag är här endast en gång, denna gång.
Allt annat är ännu höljt i dimma för att en dag
är min bortgångs tid efter mina kära.
Jag påstår inte att jag skall möta dem utan jag går efter dem.
Jag är inte övertygad om
att det finns hopp på återseende!
Var jag en gång i tiden tänkt, planerad för
två älskandes glädje, stöd och skydd?
Jag fick härja fritt genom min lyckliga barndom,
njuta av allt vackert, ömt och milt.
Krigens grymheter förstörde inte definitivt
barnets få, svaga och vaga illusioner.
Det var inte meningen att den vackra världen
ödeläggs under min barndom.
Jag fick tid att grubbla över meningen med livet!
© Heikki Hellman 2012-10-25