Från och med nu blåser ilskna vindar;
Himlen andas tungt, gråter i min bröst.
Ljus av lyktor är svag. Ljuset är ju tindrar
där melancholia letar efter tröst.

Från och med nu du är fri som fågel
för att lämna mig i den ledsna höst...
Jag behöver dig, som den brutna nageln;
jag behöver ej släcka livets törst.

Kommer storm i natt. Tiden slår i fatt!

Även... Fryser kanske, minns ansiktet även,
gråter utan tårar. Jag är stark, nog stark!
Himlen strör den lätta vita snön från näven
och den vita blir livets nya ark.

24.10.2012