Hon tyckte hon hörde en hyena.
Men kunde det verkligen vara en hyena? Så vitt hon visste, fanns inga hyenor, i vart fall inte vilda, där runt hennes hus.
Förresten, sådana fanns väl över huvud taget inte vilda norr om ... tja i alla fall inte norr om Dalälven.
Söder om det vattendraget visste hon inte. Där kunde man i vart fall hitta vilda grisar och ett otal andra otäcka smådjur.
Ja inte för att grisar är smådjur, men ändå. Fästingar och äckliga myggor. Inte alls de lätta typer av suginsekter som befolkade hennes trakter.
Nåja.
Hon tyckte ändå hon hade hört det omisskännliga ljudet av en ylande hyena.

-De är fula de där små rackarna. Tänkte hon och försökte titta ut genom fönstret.
Inte för att hon såg något, det var kolmörkt ute.

Och där var ljudet igen. Ett tjattrande gällt läte fyllt av förakt och avund.
- Girighet. Sa hon högt.
Jo det var nog girigheten som slog igenom i det där gälla.
Ändå visste hon, att det inte var gällheten som var det farliga med den sortens varelser. Nejdå, det var tystnaden, den smygande tystnaden och det lismande grinet.
Det som bara väntade på att få förvandlas till en huggande käft.

-De där jävla asätarna. Tänkte hon och smekte katten som lagt sig i hennes knä.

Och nästa morgon när hon rörde vid marken kände hon doften. Den ruttna doften av ett brutet löfte, likdelarna av ett dött förtroende.

-Då var det hyenor. Tänkte hon och gäspade. Nåja. De biter varandra om de inte hittar något att äta. Biter och förråder och skrattar i mörkret.

Norr om Dalälven.

Jo så kan det vara.