Jag önskar verkligen att jag gjorde det. Att jag tar mod till mig, spontanskriver ett sms och bara skickar iväg en förfrågan om att ses. Det borde inte vara så jävla svårt men vad jag än gör eller inte gör känns det som om jag sviker mig själv. Då är det lättast att bara vara tyst och låta månaderna gå. För trots att jag vet att du skulle bli glad men också förvånad om du fick det där sms:et vet jag att det inte är så lätt. Det skulle vara början på något jag inte vet om jag är redo för än, eller om jag någonsin kommer att bli det. Så jag gör inget, ingenting alls och hoppas på att jag kan fortsätta behärska mig själv. För jag vet, jag vet att det också skulle kunna vara slutet på något. Och vad än utgången skulle bli är jag rädd för den och tänker på det alldeles för mycket och därför, för att jag förstorat det hela så mycket (och tusen andra anledningar till) skriver jag det här istället för att skriva till honom. Jag vet egentligen inte vad som är bäst.