Jag är barnslig, okej?
Jag ligger på golvet på en rosa matta i mitt rum. Nyss låg jag naken i sängen ihopkrupen som ett barn, under färgglada påslakan som liknar ett barns drömvärld. Jag är en barnslig person. Jag älskar färgglada saker, jag älskar att leka, jag älskar att säga obegripliga saker, jag älskar datorspel, jag älskar Yoshi, jag älskar musik som man lyssnade på för tio år sedan, jag älskar pepparkaksdeg och julmust och mjölk och att slicka skålen efter att man bakat och så mycket mer älskar jag. Trots att det inte är sant, är vissa saker av dessa för folk för alltid förknippade med barnslig lycka. Och det må vara så för, och det gör mig inte det minsta, det får mig inte för en sekund att sluta vara förälskad i dessa saker. Men något jag inte är stolt över är mitt barnsliga beteende jag har när det gäller dig. Det skäms jag över, och det är inget jag är stolt över och vill visa för världen. Min kärlek till reflexer i form av små gosedjur displayar jag gärna för världen, men mina tankar jag har om dig håller jag egentligen helst för mig själv.

Det kanske hade varit okej, lite mer accepterat, om jag hade haft såna känslor för dig. Om det hade varit något på gång mellan oss. Om jag hade haft romantiska, äkta känslor. Om de gick att förknippa med vår relation. Nu, nu är det bara som att barns fascination för en idol. Det är så nära en beskrivning jag kan komma. En slags dyrkan, någon man ser upp till och vill veta mer, allt, om. Barnsliga fascination, är det vad det är? Är det då inte dags att växa upp nu? För ens barns höga tankar om en ikon är ändå försvarbara, de är gulliga, de är fina. Tillslut kommer de dock att försvinna och det är helt okej för barnet utvecklas som person och inser att den där dyrkan kanske var lite överdriven, intresset kommer svalna. Men jag då? När ska jag inse att det här bara är en tillfällig grej? När ska mitt intresse dövas?