Trottoaren tilltalar mig ej, trängd av tvivel och tvång,
människorna är masker, mardrömmen oerhört lång,
vart ansikten än skådar och ser sipprar skönhet ut,
tystnaden trasig ersätts av mekaniska ljud utan slut.

Finns det någon verklig varelse vidrörd av vemod,
kvar kippande kalluft i kolmörkret där alla nu stod?
Gastar grämda i Guds geocentriska glyptotek,
virrvarr våldgästar världen, vinkar stilla sitt svek.

Allt jag ser är metalliska vidunder utan kött och blod,
androider, alla förnämt anspråkslösa, som apatiskt stod,
utan uttryck, utan undran, bara berövade barnsligt hopp,
vi blir piskade till tro att livet lämpas vara ett hektiskt lopp.

Jag räds väggarna rämna in, räds rota ut ett rovdjurs ryt,
för finns inga fångar att finna, ej förslår att ta dispyt,
svordom i ultrarapid svindla utför undergångens brant,
brinnande, obönhörlig, bruten brister en sista lilla kant.

Är också jag ett urverk kedjad av tid, med blicken sedd?
Blott ohörda böner burna bortåt, blåögt av döden beklädd,
Är vi alla livlösa maskiner, programmerade till ett och noll,
vandrar vi våra liv utan mening, i handlös strävan efter koll?

Inga bra svar jag ge, det är väl systemfel i datorn där inne,
jag som fortfarande tror på hopp och kärlek i mitt stilla sinne,
men likväl ser jag de fria föruttna av fördomar som fula fån,
allt vi maskiner gör i godhets namn är blott ett gäckande hån.

Men sa jag mig annorlunda vara? Hopp inte alltid hitta rätt,
förenklat finns inga ord att förklara, inte då oljan oss företrätt,
vi svulstiga vidunder som ur Babylons sköte i språng staplat ut,
finn din förkolnade frid för en dag falnar facklan och allt är slut.