Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Som om du hade återvänt från döden, del 11

Skuggmänniskorna som flyter i leran omkring dig är ihopkrupna som foster, med ögonen stängda. De behöver inte se något. Behöver inte vara på sin vakt mot något. Du inser att de är alla är på väg uppåt genom leran, medan du sjunker djupare, förbi dem. Du stänger dina ögon också, vilar, tills du känner bottnen under dig, låter knäna svikta och sitter där, på knä. Du riktar din blick uppåt, mot de mörka skuggorna som långsamt, långsamt flyter uppåt.

"De har varit på bottnen och vänt, ja."

Rösten skär genom tystnaden, och du känner igen den – den tillhör kvinnan som talade med dig sist du var här. Hon sitter framför dig, med sin lysande blick riktad i fjärran, svepande, som ljuskäglan från en fyr.

"Är inte det lite väl klichéartat?" svarar du.

Ett skratt. Sedan: "Det får du fråga dig själv, det är ju du som bestämmer hur här ska se ut."

"Det här är den mest korkade dröm jag någonsin haft."

"Vem har sagt att det är en dröm?"

Du var ganska säker alldeles nyss, men nu vet du inte vad du ska tro. Inte en dröm? Kanske inte. Är kanske livet där uppe en dröm? Du söker febrilt efter något att fästa din verklighetsförankring i, men hittar inget och din förvirring växer. Vakenhet och sömn har flutit ihop alldeles för länge, du kan inte se var gränsen går, inte greppa den. Du befinner dig på en väg som bara leder åt ett håll, och hur mycket du än skulle kämpa emot kommer ingenting att sakta ner.

Kvinnan och hennes ord förstör hela känslan med att vara där, tycker du, och du känner ilska gentemot henne. Det här skulle ju vara en flykt undan labyrintens yxa, en lugn plats. En flykt undan galenskapen, inte autobahn rakt in i den.

"Vart du än går, tar du dig själv med dig", säger kvinnan.

"Va?"

"Jag ska visa dig."

Hennes lysande själsögon låser sig fast i dina och du överflödas av ljus som lyser upp de allra mörkaste vrårna av din själ, din kropp, ditt sinne. Det du ser är inte vackert. Hörnen in i vilka du inte tittat på länge är fulla av ilska och sorg, som rödögda helvetesmonster med långa, blodiga huggtänder. Kall skräck låser din rygg i en halv brygga, låser dina käkar samman och knyter dina nävar där du sitter i mörkret omgiven av tunga andetag och morrande monster. Är detta du? Frustration som fått växa okontrollerad, kropp i förfall som ett hus utan dörrar och fönster, där vem som helst och vad som helst kan kliva rakt in och förstöra hur mycket som helst. Ett övergivet, obebott hus. Vandaliserat. Skändat.




Fri vers (Prosapoesi) av Annika Eklind
Läst 379 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2012-11-01 16:02



Bookmark and Share


  Lars Hedlin
Inspirerande och fyllt av känslor.....
2012-11-05

  Karin Jungå c/o Vemod VIP
Rörande om att nå botten!
2012-11-01
  > Nästa text
< Föregående

Annika Eklind
Annika Eklind