Sjukhuset idag. Beroendecentrum, hissen upp. Känslan av att vara där igen. Känslan av att jag när jag var där senast trodde jag att det var för sista gången. Livet tar underliga svängar ibland. Även om man till sist slutar att ens bli förvånad.
Hatar att se henne där. Avskyr hur min bild av henne inte är den riktiga längre. Att den varit felaktig alldeles för länge.
De flesta var äldre människor, liksom utmärglade och trötta, hasande fram genom korridoren iklädda tofflor. Sjukhussängar och slitna vita väggar. Hur kan någon må bättre där? Hur kan någon bli bättre där? Att det där är hennes nya värld gör mig knäpp. Är det där hon?
Att försöka hålla masken och inte gripas av panik mitt bland all jävla misär och ja, sjukdom, Självförvållad, men ändå sjukdom, är så fruktansvärt svårt. Tugga kex och stirra på ett nattduksbord med mitt fotografi på. Mitt ansikte inom hennes fyra nya väggar tjugofyra timmar om dygnet, även när jag inte är där. Jag vill inte vara där. Dikter, vykort, massa bevis på hur jag älskar tills mitt hjärta brister, bevis som motbevisas av var de står placerade. Inte hemma men i ett rum där bara de som svikit sig själva och andra hamnar. Jag är trött på karusellen men jag kan inte kliva av. Blodsbanden håller mig kvar.

Besökstiden tog slut snabbt, för snabbt. Tillräckligt lång tid för att vi ska prata som om vi vore hemma, men för kort tid för att vi ska glömma allt som sagts och gjorts. Besökstiden gör att det känns som ett fängelse. Ett vakum. Kliver ut genom dörrarna och det är lika tyst utanför som det var precis innan jag klev in igenom dom. Som om världen utanför stannat. Upptäcker att jag håller andan. Står sedan lutad mot ett cykelställ för att börja andas igen. Det är rätt mörkt. Blinkar bort tårar och tänker, jag har inte tid eller lust att vara ledsen igen. Stirrar in i en gatlampa. Bländas.
Jag känner mig halv. Refekteras i ljuset och splittras.