Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Publicerades 2011-11-01, reparerad av redaktionen sedan den tidigare versionen inte längre gick att läsa.


Rymdskulptörens klagan

 

 

 

Än en gång står jag vid alltinget
och knackar fram en ny existens -
som om verkligheten inte räcker till.

När jag väl hade fått loss lite tid för
att vårda min själ,
hade visst den jäveln flyttat.

Men jag antar att det finns andra naturlagar
som kan hjälpa mig att förångas
ut från min egen tomhet.

I frånvaron av aluminiumlysande gnistregn
skrapar jag av flagor
från ropande stjärnor,
de singlar obekymrat mot marken,
tjutande av illvilja,
ned mot nyuppblåsta universum.

Och som en tondöv orkester försedd med
feltryckta partitur,
dirigerar jag gasmolnen än hit och än dit,
i hopp om att gravitationen
ska göra resten.

(Lika fumligt vispar jag ihop kritiska massor
som pyser av självgodhet.)

Svarta hål är fruktansvärt oreflekterande -
men de kan alltid skylla på maniska cykler.
Vad jag ska hänvisa till det vete tusan,
tänker jag och slukar
ännu en rosaskimrande hästnebulosa.

Och ingenstans finns något tecken på en
kosmologisk konstant, som kan balansera
de vingliga positronernas dans över
händelsehorisontens flyktiga aha-upplevelser.

Men jo - det finns faktiskt en ljusning,
även om jag inte känner till dess namn.
De är runda, stora och varma och de lyser
som eldbollar i himlen. Någon säger sol.
Då säger jag: det går fan inte att äta solar.

Och nu kom visst själen tillbaka,
den muttrar och slamrar och lever om. Kanske
har den glömt något.

- Se här, ska jag kröka rummet elastiskt
eller vill du se en eter med olika täthet?,
säger jag och drar gummiduken över huvudet.

Själen tittar inte ens upp mot mig.
Nu drog den förresten igen.

Det blir nog delad vårdnad om kroppen. Jag lämnar
den som ett vrak efter min vecka, och en vecka
senare kommer den tillbaka i hyfsat skick.

Jag tar upp skrapan igen och fortsätter snida
på mitt universum. Planen var att göra det stort -
med galaxer och allt möjligt fint. Där kunde
tanken, kroppen och själen leva ihop.

I ett rött litet torp vid geometriernas slut,
med en järnspis - där skulle vi tillsammans grädda nya stjärnhopar.

Nu lutar jag mest åt att kollapsa ner
allt till en kvarksoppa.

 

 

 

 




Fri vers (Prosapoesi) av Peter Matsa
Läst 551 gånger och applåderad av 21 personer
Publicerad 2012-11-09 00:32



Bookmark and Share


  Gisela Nordell
kvarksoppa
denvar bra
rolig melodi
och välskrivet!
2014-02-05

  walborg
Versen om den tondöva orkestern genialisk och står för sig själv
2012-11-09

  Måna N. Berger VIP
Vilken skapelse! Att den veckan tog kraft, det fattar man ju. Men det hade varit fint med det där lilla röda torpet... "I ett rött litet torp vid geometriernas slut,
med en järnspis" och nygräddade stjärnhopar. Fast okej, kvarksoppa duger också, till mycket!
Kul att se dig igen förresten!
2012-11-09

  Magnus Åkerblom
Träffsäkert beskrivet om alltets kosmos och kosmosets allt i oss alla.
2011-12-30

  Max Poisé VIP
Mummatext! Mer behöver jag inte säga!
2011-12-26

  Blåbäret
vilken klagan sedan...kvarksoppa och delad vårdnad
är ju bara du som får ihop det...
och sedan blir det ju så bra oxå...du imponerar
2011-11-12

  TrollTörnTrappan VIP
Älskar hur vetenskaplighet och vardaglighet samarbetar i denna levande skulptur.

Tycks gestalta hur det är att skapa poesi osv "...som att verkligheten inte räcker till... ...dirigerar jag gasmolnen än hit och än dit..."

(Även fast du verkar se själen som en fristående andemakt...? Jag tror varken att man HAR en själ eller att själen HAR en själv - jag tror att man ÄR själen. (Blir i det perspektivet lite galet att säga "min själ", för själen är den högsta utblickspunkten, som minns allt (och som omsluter varje erfarenhet ens mer kroppsliga skikt någonsin gör.

Nå, din dikt är lika relevant och intressant hursomhelst.))) Liknelsen med den delade vårdnaden om kroppen är ett verkligt konststycke i sig, ja, mer än så : hälsosamhetens faktiska dragkamp som man gärna (inte) hamnar i.

Du kunde ju skylla på att det tar så lång tid för solarna att svalna, så tills dess måste du helt enkelt käka massa hästnebulosor, för att orka hålla oss utanför det svarta hålet ;-)
2011-11-05

  Gisela Nordell
rolig med många bottnar
2011-11-04

  Yrre VIP
Väldigt bra språk, speciellt gillar jag sista stycket men denna känns lite ledsen även den.
2011-11-02

  Yrre VIP
Sista stycket lyser mer tycker jag men även denna andas lite ledsnad.
2011-11-02

    ej medlem längre
Kan bara hålla med. Begriper inte hur du bär dig åt.


Som en tondöv orkester försedd med
feltryckta partitur,
dirigerar jag gasmolnen än hit och än dit,
i hopp om att gravitationen
ska göra resten.

och det här stycket är underbart! :)
2011-11-01

    ej medlem längre
Ännu en helt fantastisk text från berättelsernas mästare,
kvarksoppa, -vart får du allt ifrån?
2011-11-01
  > Nästa text
< Föregående

Peter Matsa
Peter Matsa