Vilket var sveket, brottet?
Hur föll domen, straffet?
Fick aldrig någon veta?


En halv hälsning,
dörren står på glänt, stängd
Ryggtavlan kröker sig som en slagen hund
Orden väller fram, hysteriskt förlorade, ljudlösa
Tystnaden talar gåtfullt om det osynliga
Det bortvända ansiktet, den spruckna rösten
undvikandet, oförmågan som inte tar sig över sängkanten,
inte genom glaskupan, inte ut på balkongen, inte högt över molnen


Timmar går, husfasaderna byter skepnad
Putsen bleknar, ljusnar, bleknar, flämtar
Ridån faller som kvällsmörkret
När ljusen börjar tändas igen
svävar minnet bland gulnande blad
Krokiga grenar gungar som sömn


Vilket var sveket, brottet?
Hur föll domen, straffet?
Fick aldrig någon veta?