. Han rodde österut i kvällningen. Två sjömil öster om Möja låg en liten kobbe, knappt skönjbar. Han gick iland. Fann stenen han hört talas om. Klättrade upp på den. Mycket riktigt: När man stod här var man omgiven av horisonten runt hela ens väsen.Han såg mot väster: tung, svart hotfull horisont;olycksbådande. Han höjer höger näve och knyter den. Förbannar!..... Då känner han i nacken en värme från öster; ett ljus, ett hopp. Vänder sig snabbt..och med vänsterhanden öppen. Men för snabbt. Han halkar, faller, bryter nacken. Han dör..... Ett hundra år senare kommer ett ungt par ditseglande med en liten båt för att äta picknick och kanske älska. Kobben har nu på grund av landhöjningen blivit en liten ö. De finner skelettet:Skallen leende mot öster och handen öppen. Mot väster: handen knuten i förbannelse....Det unga paret seglar hem till Möja och talar med sina vänner och beskriver "det talande skelettet". Alla tänker, funderar runt detta fenomen....Analyserar i en teatercirkel. Resultatet blev en föreställning. Den visade att mannen för hundra år sedan inte borde ha förbannnat sitt förflutna . Ej heller borde han så häftigt vänt sig mot sin framtid. Hans vrede och hans iver blev hans död....Pjäsen blev en succè och spelas alltjämt runt kring i skärgården...Ulf.E.