Det tog ett tvärt stopp,
livet,
tänker jag medan jag försöker resa mig.
Höfterna skriker av smärta
och andfådd famlar jag mig fram till en stol.

Jag landar av ren tur på den.
Gläds en stund åt den enkla lyckan
i att slippa häva mig upp från golvet.

Jag står krum över diskhon och minns makens
anledning till varför han såg mig:
Du har så fantastisk hållning!

och nu är min hållning ett stadigt tag i omgivningen
medan ryggen skriker
och knäna kroknat i bön:
Försök inte resa på dig!