Här är fult och svårtillgängligt.
En nedsmutsad djungel
där jag vadar i gamla tetrapak och toapapper.

En oplats.

Flugorna surrar
obekymrade om att det snart är advent.
Allt är
osammanhängande
malplacerat och samtidigt
olidligt pretentiöst.

Varför förväntas jag se sambanden
mellan dessa spridda delar avskräde.
Deras funktion hade jag kunna förlika mig med
men nu är de avskräde. Inget annat.

Till glädje för ingen.
Fragment av en idé.
Leftovers.


För att nå djupet
måste ytan passeras


Jag försöker gå i takt över skräpet.
Jag snubblar bara.

Försöker dansa över det.
Känner mig löjlig.

Låtsas att det är föda. Något livsnödvändigt.
Magen protesterar.



En gräns

********

En ny paradigm. Ett steg bort men ändå en annan värld.

Här är vackert. Inte tillrättalagt men ändå en plats lätt att älska.
Jag får en känsla av att den har skapats
för min skull.

Jag förstår inte sambanden här heller.
Men de är tilltalande.
Talar till

Mig genom varandra

Törnerosen
och kärleksparet

Bäckens porlande vatten
och stenen den måste kämpa sig förbi

Månen bakom molnslöjan

Friktionen finns och den är helt självklar.
Organisk.

Jag ser inte nyttan
men jag vet
att detta är en förutsättning
för att leva helt

Jag vet
Jag känner
Och jag skäms inte