Jag förstår ärligt talat inte poängen.
Kände du tillfällig ångest över att du försummat mig?
Skulle du vända om ditt liv?
Behövde du någon att tala med i höstmörkret?

Då är det ju fördelaktigt att ta kontakt med en gammal vän.
En vän som aldrig sviker, som alltid finns där.
Verkligen erkänna att man inte funnits där för denne.
Slänga ut löften om fortsatt kontakt, inflyttningsfester och fika.

Sen så uppskattas det också, om sagda löften hålls.
Om talet kom från hjärtat och inte ifrån samvetet.
Om det inte skulle vara så uppenbart att man ännu en gång blivit utnyttjad.
Som en sopsäck att dumpa sina oro-tankar och sin ångest i, för att sedan slänga på tippen.

Det gör ont att vara bortglömd, när man påminns om det.