Kanske slutar jag aldrig förundras
över det obeskrivligt otroliga
att jag, lilla jag
med begynnande rynkor
hängbröst
och osnutna barn i ryggsäcken
att jag ska vara så lyckligt lottad
att hon vill ha mig?

Så svårt att förstå...

Så svårt att fatta
att jag får lov
att ta för mig av denna Gudomliga
som klivit ut ur mina drömmar
med en sexighet som kan få mig att svimma
med en inre skönhet
som får mig att vilja göra allt
för hennes skull
att det är tillåtet
att hon vill
att hon är min

Och när hon ser på mig
med de där vackra gröna ögonen
så där lite under lugg
och hennes mjuka fylliga läppar
ler mot mig
blir det nästan för stort
för mitt hjärta att bära
hur kan detta vara möjligt?
Hur kan detta vara sant?

Vi älskar varandra.
Det är på riktigt.
Och det är i sin ordning-
Halleluja!

Hur lång tid det tar för mig
att smälta
det återstår att se