Alla texter om kärlek (och de är många ) i detta forum och annorstädes handlar om människor mellan 18-25 år. Med ett utrymme till 50-60. / Nu skall jag berätta om något mycket sällsynt På det hotell jag bodde en tid fanns ett udda par: Han var 77 år, hon 23. (Kollat hotelliggaren).
Aldrig harjag sett kärlek hanteras mer varsamt, ömsint än av dessa två.
Han använde käpp. De gick armkrok. Alla de möter stiger leende åt sidan. Hälsar dem med vördnad och värme. Det svävar en aura av stilla lycka runt dem. De talar mycket med varandra - men i takt med vinden och landskapet omkring dem. När de någon gång var tysta, höll rummet andan.
Sättet att se på varandra, snudda vid varandras händer och le mot varandra gick rakt genom de decennier, som borde skilja dem åt.
Att se dem gå i parken eller ana dem samtalande på balkongen med låga röster var som äta söta fikon eller dricka smält honung. De var oskiljaktiga. Ibland kunde man höra dem fnissa om kvällen under en jazzkonsert.
Dagen slutat med en kram. Nästa morgon möttes de i en ny kram. Och där föddes den nya dagens leende, som följde dem överallt.
Satt han på en sten och betraktade havet, var han inte ensam. Bak ryggen klättrade flickan i bergen, och han väntade. Hon kom, och promenaden fortsatte. Möter människor, som ler, bugar och niger mot dem.
De bar kärleken på sina händer mellan sig; ömhet, innerlighet, djup förståelse - omslöt dem. Jag blir högtidlig och glad, när jag tänker på dem...Ulf E.