Tragiskt kärleksdrama.

På hösten 1946, då jag var 19 år, hade det gått upp för mig, att flickvän var något man borde ha. Med på en kvällskurs jag besökte, fanns en cirka 17-årig flicka som jag spanat in under några veckor. Trotsande min genom uppfostran grundlagda blyghet för flickor, köpte jag två biljetter till operans lördagsföreställning av Simson och Delilah, och stegade fram till flickan. Hon hette inte Fredrika men eftersom diskretion är hederssak, får hon heta så här.

Jag inledde attacken med en fräck lögn. Sade att jag fått två biljetter och nu undrade om hon ville göra mig sällskap. Hennes reaktion blev förkrossande. "Nej, det kan jag absolut inte!!!!!!!"

Nå, det var intet annat än man kunnat vänta. Jag borde själv ha insett att jag såg ut som något katten släpat in, att jag talade som en byfåne och luktade som bårhuset efter strömavbrott i augusti. Nej, jag visste väl att jag inte var värd skiten under naglarna. Hur kunde jag någonsin ha inbillat mig annat?

Decennier gick. Slumpen sammanförde Ellen, min syster, med Dorothea, Fredrikas storasyster. Så sent som 1995 fick jag höra att Fredrika varit oerhört smickrad över min invit. Hon gifte sig så småningom, men dog tidigt i cancer. Att hon inte vågade eller ens fick följa med mig till operan, berodde på föräldrarna som bägge var bibelfundamentalister av allra värsta slag. För dem var operan en djävulens katedral, vars aktörer liksom dess publik skulle få koka i helvetets svavelsjöar till tidens ände.

RIDÅ.

P.S. Ovanstående är det närmaste en självbiografi jag någonsin skall komma