Hon tror du är ett hav

hur du flyter ut över ark

som i vågor

piskat av storm

hur du tar henne med

som en fripassagerare

över oceaner mot horisont

utan att låta blicken irra sig tillbaka

dit hon inte längre bottnar

inte skrämmer dina ögons djup

det enda då och där

hur mjuk omfamningen skulle vara

när hon väljer

att teckna din närvaro mot sin hud

där hon brinner

då din svalka är den enda...



där fryser bilden

ett färglagt motiv allt inom ramar

inte bär hon din hand i sin

årstider och skiftningar

inte är stranden er att möta

inte är det ditt hjärtas slag

som anger takten

när hon ändå väljer att

dansa med vind...


hon tror du är ett hav

bortanför drömmar som inte längre är...